Vrede över polygamilöfte

2011-10-28 | Sholeh Irani padlock

OPINION

I det Nato-stödda övergångsrådets patriarkala värld är mäns polygami en gåva, både till självuppoffrande rebeller och våldtagna kvinnor. Ska svenska medborgare stillatigande bevittna hur Sverige och EU lierar sig med krafter som inte har en tanke på att respektera kvinnors lika rättigheter? Eller se sig som en del av den globala förändringsprocess som pågår? Nu gäller det att agera, skriver Sholeh Irani.

För att ta del av diskussionerna om kvinnosituationen i Libyen, se The Voice Of Libyan Women.

Triumf-talet som Abdul Jalil, ledare för det libyska övergångsrådet, NTC, levererade den 23 oktober i Benghazi har tagits emot med oro och vrede av många, inte minst av kvinnorna i regionen. På några minuter kunde man läsa iranska kvinnors panikartade reaktioner i sociala medier mot talet, som deklarerade lagar som de önskade libyska kvinnor skulle slippa.

Reaktionerna uttryckte besvikelse, ett återigen krossat hopp, denna gång av en Nato-allierad interimsregering, utan de legala befogenheterna för att ändra lagar. NTC ledaren Abdul Jalil, en före detta justitieminister under Gadaffi, sade att alla lagar som enligt honom strider mot sharialagarna omedelbart ska upphävas i det nya Libyen. Som exempel tog han upp männens begränsade rätt till polygami. Uttalandet fick direkt stöd av anhängare till Abdel Hakim Belhaj, som ingår i NTC och är grundare av Libyens Al-Qaida-filial, och nu omorganiserad i ”Libyan Islamic Fighting Group (LIFG)”.

Kodnamn för dominans
Polygami har inte varit förbjudet i Libyen, bara begränsat med villkoret att första frun ska ge sin tillåtelse och en del legala procedurer. Inte ens detta verkar de med Nato allierade nya härskarna i Libyen anse vara ”islamskt” nog. Abdul Jalil förklarade sig senare i förvånade västerländska medier vara anhängare till en moderat islam och inte alls extremist. Något som inte går ihop med hans syn på polygami, kan tyckas. Om han inte menar ”moderat” i Saudiarabiska termer förstås! Eftersom de flesta moderata muslimer, med hänvisning till Koranen, inte anser att polygami är tillåtet.

De nya härskarnas politiska ståndpunkt i kvinnofrågan och vad gäller individuella friheter handlar inte mycket om religionen i sig, även om den baserar sig på religiösa lagar för att tysta ner oppositionen. Kontrollen över kvinnans kropp och legaliseringen av diskriminering är riktlinjen för varje odemokratiskt styre. Rätten till polygami är kodnamnet för männens dominans och kvinnors underordning.

Den arabiska vårens främsta krav har handlat om ”människovärdet”. Det är just detta krav som Libyens interimsregering sviker genom att trampa på kvinnors värdighet.

Män belönas, kvinnor straffas

Krigsherrar måste värna om sina soldaters intressen för att kunna behålla kontrollen och försäkra sin makt. Krigets lagar, helt enkelt. Rebeller som omvandlas till frivilliga legosoldater ska belönas. Männens överordning i varje ny diktatur understryks så att hela samhället lyder den övergripande hierarkiska ordningen. Patriarkatets regler, helt enkelt.

Det talas om 5 000 våldtäktsoffer under de senaste månadernas kamp mot Gadaffi. Kvinnor som bär såret och ”skammen”, de flesta i tysthet och ensamhet.

Övergångsrådets förutsättning är att dess rebell-soldater, som också har deltagit i plundringen av kvinnors kroppar, förtjänar en ”oskuld” till fru. Fast män som redan är gifta och har förbrukat sin rätt till en oskuld, bör ställa upp för de ogifta, våldtagna kvinnorna. Så, ungefär, resoneras det kring nödvändigheten av att avskaffa begränsningen av männens rätt till polygami bland anhängarna av NTC. I Abdul Jalils patriarkala värld är detta en gåva till män, men även till de, enligt kvinnorättsaktivisternas uppskattning, 5 000 våldtagna kvinnorna.

Hur blir det?

Men libyska kvinnor är härdade. De har ju överlevt Gadaffi! Det krävs mycket för att våga revoltera mot en sådan brutal regim, utan vapen i hand! Kvinnorna har överlevt bombningar, lynchningar, revolt och krig. De har begravt sina söner och tagit emot sina döttrars sönderslagna kroppar.

Det finns berättelser om hur det libyska upproret egentligen startade. Den 15 februari massakrerades flera kvinnor som satt i protest utanför det ökända fängelset Abu Salim i Benghazi. Det var mödrar, döttrar och fruar till de politiska fångarna. De protesterade tillsammans med en rad prominenta kvinnliga jurister. I Tripoli var den höggravida juristen Abu Ras den första som vågade organisera juristerna till en viktig demonstration mot Gadaffi. Det var dessa händelser med kvinnor i spetsen som bröt tystnaden, besegrade fruktan, och initierade den revolt som några månader senare ledde till att Gadaffi störtades.

Liksom i många andra länder i regionen är kvinnorna pionjärer i den moderna kampen för frihet och rättvisa. Visst har Libyens beväpnade unga män kämpat med sina liv som insats och tusentals stupade. De är befrielsens hjältar. Men det är också kvinnorna som, utan vapen, kämpade och organiserade revolten och utsattes för våldtäkt, kidnappning och mord. En revolt leder aldrig till seger enbart med bomber och vapen.

Libyens kvinnor har varit en livsviktig del av denna revolt. De har tryckt flygblad och delade ut på gatorna när ingen annan vågade göra detta, de smugglade vapen och ammunition i sina bilar, de organiserade matlagning för tusentals rebeller, och vård för de skadade. De gömde människor på flykt, tog hand om våldtagna barn och kvinnor. De är Libyens hjältar!

Världen har inte sett många bilder av kvinnornas kamp och deras heroiska insats för ett nytt Libyen. De internationella kanalernas journalister, åkte ofta på pansarvagnar och rapporterade om de militära framgångarna. Osynliggörandet av den del av befolkningen som möjliggjorde ”revolutionen”, ger nu näring till begränsningen av deras rättigheter.

Vår roll?

”Vems frihet firas i Libyen?” Det är en fråga som ska ställas till alla de inblandade i Libyen och ett värdigt svar ska utkrävas.

Frågan är vad EU, och även den svenska staten, som testade sina flygvapen och stolt tar del av segern i Libyen, nu håller på med? Ska svenska medborgare inte ifrågasätta sina makthavares agerande och allians med krafter som inte har någon avsikt av att respektera kvinnornas lika rätt i Libyen?

”Vad kan VI göra”, är den upprepade frågan i västvärlden. Svaret varierar förstås. Ett svar vore att med alla medel vi som medborgare har tillgång till deklarera ”kvinnorna” som ”Libyens hjältar”. Att som kvinnorättsaktivister alliera oss med de libyska kvinnor som redan har organiserat sig och kämpar för kvinnors lika rättigheter. ”Tvinga” media att höra deras röster! I Wall-Street-rörelsens tradition, agera som megafoner för medvetna feminister i Libyen. Bra initiativ har redan tagits av kvinnorörelsen i Egypten med stöd från bland annat Kvinna till Kvinna. Det borde skapas fler forum för kvinnor att kunna träffas och diskutera bemötandet av manssamhällets argument och politik för att legitimera kvinnoförtrycket, under religionen och traditionens mantel och bestämma sig för gemensamma strategier.

Men det behövs också mer dialog för en enad, systematisk och skarpt offensiv linje från den internationella kvinnorörelsen och feministerna i alla länder. Nu har kvinnorörelsen i världen ett historiskt tillfälle att driva fram meningsfulla globala förändringar för kvinnors villkor och liv. Viljan finns nog. Medvetenheten har ökat drastiskt. Den arabiska våren har öppnat dörrar till dialog och samarbete mellan kvinnor från olika länder. Det gäller att agera.

Varje historisk era präglas av en utmaning som är större än alla andra. Vår tids utmaning är ”förändring” med krav på att respektera varje människas värdighet. Kvinnors värdighet och lika rättigheter är en viktig aspekt av denna utmaning. Kvinnor i de mest odemokratiska länderna reser sig trots all grymhet och alla faror. De kräver värdighet och frihet. Nu gäller det för kvinnor världen över att stå på varandras sida, inte bara i ord, utan fördomar och utan förmyndarrollen som västerländska kvinnor lätt tar på sig. Det ska vara med respekt för den andra kvinnans värdighet, för att också lära och inte bara lära ut.

”Vad kan vi göra?”

– Uppfatta oss som aktörer i denna globala förändringsprocess!