Besök hos bortglömd pionjär

2011-09-30 | Pernilla Ahlsén padlock 1

KULTUR

Kate Millet är feministikonen som skrev Sexual Politics och startade ett konstkollektiv för kvinnor på sin farm. För ett år sedan åkte konstnärerna Moa och Mikaela Krestesen dit. Det resulterade i den nyöppnade utställningen Kate Millet Farm på Marabouparken i Sundbyberg.

FAKTA/S.O.J

Sisters of Jam är namnet på ett samarbete som existerar parallellt med Mikaela Krestesens och Moa Krestesens individuella konstnärskap, där båda arbetar med porträttet i vidare bemärkelse. Samarbetet kring Kate Millett Farm tog form under en ateljévistelse på Iaspis 2010. S.O.J. är även avsändare till det offentliga verket Nobody puts Baby in a corner i Umeå, som har kommit att bli ett landmärke för Umeå stadskärna.

FAKTA/MIKAELA KRESTESEN

Född 1980, utbildad på Konstfack och verksam i Stockholm. Hon arbetar främst med fotografi, film och installation, och har deltagit i en rad grupputställningar runt om i Sverige. Hon är även en del av konstnärsgruppen Ropa Stockholm.

FAKTA/MOA KRESTESEN

Född 1976, utbildad på Konsthögskolan i Umeå där hon fortfarande bor och verkar. Förutom sin egen konst med grund i teckning arbetar Moa inom olika konstnärliga/kuratoriska konstellationer som t ex Verkligheten, ett ickekommersiellt konstrum i Umeå.

När Sexual Politics kom ut 1969 blev den något av en feministbibel, och författaren, konstnären och aktivisten Kate Millet blev känd som radikalfeministen som myntade begreppet ”patriarkat”.

Tio år senare grundade hon den legendariska Kate Millett Farm – an art colony for women, i Poughkeepsie, NY. Farmen fungerade som ett kollektiv där kvinnliga konstnärer och författare bodde och arbetade. Tanken var att skapa ett forum för kreativa samarbeten och samtidigt utforska en kollektiv samhällsordning helt på kvinnors villkor.

Farmen var verksam fram till 2005, men i övrigt har det varit ganska tyst kring Kate Millet. Frågar man unga feminister i dag om de känner till henne, är det många som skakar på huvudet.

Men 2009, i samband med upproren i Iran, fick konstnärerna och systrarna Moa och Mikaela Krestesen syn på Millets namn i en artikel i DN.

– Hon var i Iran när revolutionen bröt ut 1979. Det var inga andra journalister där, så hon fick agera språkrör för de persiska kvinnorna. Hon utvisades efter en vecka och skrev sedan en bok om det I DN-artikeln nämndes boken och vi tyckte att det lät spännande. Vi hade bara hört talas om Sexual Politics, och visste inte så mycket mer om Kate Millet. Så vi googlade henne och fick reda på att hon drev den där farmen, säger Moa Krestesen, som tillsammans med systern Mikaela utgör konstnärsduon Sisters of Jam.

De blev nyfikna och skrev ett brev till den nu 77-åriga Kate Millet. Snart fick de svar, skrivet med en skakig och svårtydd handstil.

– Det första brevet följdes av fler, och av dem förstod vi att hon fortfarande var aktivist, men att hon numera även ägnade mycket av sin tid åt trädgård och rosor, säger Moa.

Hon och Mikaela blev allt nyfiknare på Millets farm och till slut kom en inbjudan att åka dit, skrivet på baksidan av ett vykort med ett recept på corn bread.

– I oktober 2010 åkte vi dit. Vi hade inte förstått att kollektivet upphört, och trodde att det skulle vara en massa kvinnliga konstnärer där som vi kunde intervjua. Men det var bara Kate Millet kvar.

Hur var hon?

– Hon var spännande, intressant och humoristisk, men också ganska knepig och självupptagen. Vi fick veta att hon lider av bipolär sjukdom och det märktes. Dessutom var hon i dålig form eftersom hon nyligen hade ramlat och slagit sig. Men det var väldigt intressant att umgås med henne just för att hon var så komplex.

Systrarna stannade i två veckor och dokumenterade vistelsen med video, ljud och stillbilder. De hade många frågor till Millet, men intervjuerna blev inte alls som de hade tänkt sig

– Hon styrde samtalet i den riktning hon ville. Vi fick inte svar på de frågor vi hade förberett, men det gjorde inte så mycket för det samtal som blev gav så mycket mer, säger Moa.

Det var tydligt att Kate Millet kände sig bortglömd.

– Trots att hennes bok Sexual Politics utnämnts till en av förra seklets viktigaste böcker upprepade hon flera gånger att hon bara blivit erbjuden 1000 dollar för att trycka boken i en ny upplaga. Det fanns en stor bitterhet över det. Men hon hade också en hel del humor. När vi frågade vad som händer när kvinnor tillbringar så mycket tid tillsammans svarade hon att de får mens samtidigt, säger Moa.

När systrarna kom hem gick de igenom sin dokumentation. Materialet speglar Kate Milletts liv samtidigt som det reflekterar USA:s historia och ställer frågor kring historieskrivning, vem som tillåts att vara hjälte, och vad som hände med 60- och 70-talens ideal om gemenskap och solidaritet.

– Jag tror inte att 68-rörelsen tänkte så mycket på vad som skulle hända med det kollektiva när de blev äldre. I dag har de flesta skaffat familj och Kate Millet sitter ensam på en tom farm där det bara finns spår av det kollektiva kvar. Vi funderade mycket på det när vi var där. Både på vad som hände med 68-rörelsens utopi om det kollektiva, och på vilka förväntningar och föreställningar vi har kring upplevelsen av det kollektiva idag, säger Moa.

Funderingarna har resulterat i nya utställningen Kate Millet Farm på Marabouparken i Sundbyberg. Utställningen är både ett porträtt av Millet och en slags diskussion mellan Millets och systrarnas generationer.

Det här är en del av ett pågående projekt där Sisters of Jam bjuder in olika aktörer att bygga på porträttet av Kate Millet i en kollektiv process. Till Marabouparken har de bjudit in artisten Jenny Wilson och dokumentärmakaren Fredrik Redelius.

De kommer bland annat att visa bildmaterial från vistelsen på farmen, men också två verk av Millet själv. Ett av dem föreställer en styv bröstvårta med texten ”there are times when you are on top of the world”.

Jenny Wilsons bidrag är fyra apokalyptiska låtar inspirerade av Kate Milletts tankegångar. Titlarna Freedom, Politics, Evolution och Biology säger en del om innehållet.

– Vår förhoppning är att folk ska bli nyfikna på Kate Millet och hennes livsverk. I dag är hon nästan bortglömd och även om hon fortfarande är en ikon inom feminismen så har hon aldrig fått något riktigt erkännande inom finkulturen, säger Moa.

Därför har hon och Mikaela valt att ge Kate Millet sista ordet i utställningen, i form av en inspelning av deras senaste telefonsamtal.

Och vilka är hennes sista ord?

- I'm a pioneer. You hear me? I'm a pioneer! And I never get paid!