Att svära i marknadskyrkan

2011-09-16 | Inga-Lisa Sangregorio padlock

KRÖNIKA/EKONOMI

Den närmast religiösa tron på privatiseringarnas och valfrihetens välsignelser har fått sig en törn. Men kanske är ersättningsmodellerna viktigare än vem som äger?

Det frågar sig Inga-Lisa Sangregorio efter att ha tagit del av SNS utvärdering av privatiseringarna som kom förra veckan.

En verbal boxningsmatch. Ungefär så skulle man kunna beskriva den konferens om effekterna av konkurrensutsättning i välfärdssektorn som SNS höll i förra veckan. Och sällan har väl en forskningsrapport väckt så mycket känslor som Konkurrensens konsekvenser, med underrubriken Vad händer med svensk välfärd? Svär i marknadskyrkan gör man inte ostraffat.

Ändå är den främsta slutsatsen att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap. Man satte igång en enorm förändring utan några ordentliga analyser, och sen har den rullat på utan en systematisk utvärdering. Rapporten säger inte att det var bättre förr eller att välfärden har försämrats, men redan det faktum att forskarna inte kunnat finna några mätbara vinster i fråga om kvalitet eller effektivitet väcker en ilska hos privatiseringsfundamentalisterna som är svår att förstå för en utomstående. Med patos förklarar de att det inte alls handlar om futtiga saker som pengar, utan om viktiga principer som valfrihet och mångfald.

Men visst handlar det om pengar. Både för att de privata vinsterna är så stora och för att det är fråga om verksamheter som vi finansierar med skattemedel. Och visst fanns det förhoppningar om att konkurrensen i sig skulle driva fram effektiviseringar och därmed lägre kostnader.

Jag har svårt att se hur det skulle gå till. Det handlar inte bara om att verksamheterna plötsligt förväntas ge en vinst åt ägarna utan också om att valfrihet förutsätter överkapacitet. Det är inte säkert att den enskildes valfrihet gagnar samhället som helhet.

Tydligast blir det kanske inom skolans område. När en ny friskola startar och lockar till sig elever från en existerande skola kan den senare knappast krympa lokalerna och avskeda lärare och annan personal. Och när en friskola går i konkurs eller elever väljer att lämna den skola de valt måste den kommunala skolan stå beredd att ta emot fler elever än de haft anledning att planera för.

I en bloggkommentar sammanfattar en person som själv arbetar inom skolan varför han, som tidigare argumenterade för privatiseringar, har ändrat åsikt:

”Det viktigaste är att vår lojalitet inte längre är mot samhället utan mot en ägare som bara är intresserad av ekonomisk utdelning – och som bara har ett kort tidsperspektiv.”

Den inställningen gäller självfallet långt ifrån alla ägare av friskolor, men det är påfallande att en så stor andel är vinstsyftande aktiebolag som säljs och köps på en marknad. Sverige lär vara det enda land i världen där vinstdrivande skolor kan dela ut hela vinsten till ägarna. Och det är höga vinster: i genomsnitt 14 procent på eget kapital, jämfört med 9 procent för hela näringslivet.

Att återföra allt som privatiserats till offentlig ägo och/eller regi är inte möjligt och knappast önskvärt. Carola Lemne, som varit sjukhusdirektör under både borgerligt och socialdemokratiskt styre, hävdar att ersättningssystemen är väl så viktiga som vem som äger, och jag tror hon har rätt. Vad vill vi ha ut av en verksamhet som vi finansierar med skattemedel? Fler läkarbesök eller bättre hälsa? Högre betyg eller bättre kunskaper? Även offentligt driven verksamhet anpassar sig till givna förutsättningar.

Det viktiga nu är att koncentrera sig på hur de förutsättningarna bör se ut i stället för att fäktas om offentligt/privat. Det arbetet borde naturligtvis ha gjorts innan man sjösatte en så stor samhällsförändring – vart tog det gedigna svenska utredningsväsendet vägen? – men bättre sent än aldrig.

Jag har själv följt utvecklingen från ett annat perspektiv, i samband med att jag intresserat mig för kvinnors företagande. Ett argument för privatiseringen av välfärdstjänster var nämligen att den skulle ge kvinnor möjlighet att starta företag inom områden där många kvinnor är verksamma. En kompetent sjuksköterska som var utled på landstingens byråkrati och långa beslutsvägar skulle kunna starta eget inom t ex äldreomsorgen.

Jag måste erkänna att jag, i min egenskap av blivande föremål för äldrevården, fann just den möjligheten attraktiv. Det startades också en del sådana äldreboenden, drivna av kvinnor som fick möjlighet att förverkliga sina visioner. En forskningsrapport beskrev ett sjukhem drivet av fyra sjuksköterskor som en riktig solskenshistoria. Alla var nöjda, och ägarna hade inte en tanke på att sälja till en större aktör. Så, i en bisats, kom dödsdomen: just när rapporten skulle tryckas hade de fått veta att de förlorat den senaste upphandlingen. Kommunen hade valt en annan, sannolikt billigare, utförare.

I själva verket har det offentliga monopolet inom äldrevården ersatts av vad som snarast är ett privat oligopol. Sjuttio procent av den privata äldreomsorgsmarknaden behärskas av fyra stora aktörer. De båda största, Carema Care och Attendo Care, har halva marknaden, och vinsterna på svensk äldrevård eller ibland vanvård hamnar i stor utsträckning utomlands.

Det finns undantag, och goda undantag. Men i stort sett har förväntningarna inte infriats. Och när jag vid en konferens om kvinnors företagande hör statssekreteraren vid näringsdepartementet räkna upp vilka möjligheter regeringen skapat för kvinnor känns det knappast som om det handlar om våra mest akuta problem: ”Äntligen har det blivit möjligt för barnmorskan, apotekaren och sjuksköterskan att starta och driva företag.”

Apotekarnas frigörelse: se där något vi missade i Grupp 8!