#abort: Osakligt när den personliga tragedin blir politik

2011-09-02 | Frida Bogren padlock

KULTUR

I kulturvärlden är aborträtten ingen flitigt förekommande fråga. Men författaren och debattören Marcus Birro är undantaget som bekräftar regeln. Frida Bogren tog en titt på den debatt han väckte tidigare i år.

Fler artiklar i #abort-serien:

♦ FAKTA om aborter
♦ Aborträtten behöver fler försvarare
♦ Rätten till abort globalt
♦ EU-trenden är att begränsa
♦ Delstatsförbud utmanas för första gången
♦ Olika uppfattningar bland islams skriftlärda
♦ Pro-life ingen enhetlig rörelse
♦ Ingen prioritet inför valet i Nicuaragua
♦ Extremhögerns brist på demokratiskt samvete
♦ En fråga om mänskliga rättigheter
♦ Osakligt när den personliga tragedin blir politik
♦ 7-åringar hälsas välkomna i kampen mot abort
♦ Olagliga aborter dödar 5 kvinnor i timmen

I en debattartikel publicerad på Svenska Dagbladets debatt- och opinionsida i juni i år, kritiserarde Marcus Birro svensk abortvård under rubriken ”Det är ovärdigt att låta friska foster ligga och dö”

Marcus Birro har skrivit om abort i flera sammanhang och berättar ofta i sin argumentation om att han förlorat ett för tidigt fött barn och drabbats av ett sent missfall. Han skriver om små kistor på begravningsbyrån och om sorgen i mista ett efterlängtat barn.

Vad Birro varit med om är en personlig tragedi. Men för tidigt födda barn och missfall är inte samma sak som abortvård och skall därför heller inte blandas ihop.

Artikeln på Svenska Dagbladets hemsida skulle till en början ha publicerats på DN Debatt men fick innan publicering avslag från chefredaktör Gunilla Herlitz eftersom den innehöll för lite fakta och för mycket känslor.

Till den kristna tidningen Dagen säger Marcus Birro att ”Det är sanslöst att en chefredaktör går in och så sent väljer att censurera en text. En ynkedom och skam för DN”. Marcus Birro använder sig av ordet censur fast det i själva verket handlar om en refusering och den här bristen på saklighet är genomgående när Birro argumenterar.

Marcus Birros resonemang är svartvitt trots att han själv vid flera tillfällen beklagat sig över att den svenska debatten om aborträtten saknar nyanser och är ett slag mellan vulgära abortmotståndare och gapiga abortivrare.

I debattartikeln på SvD:s hemsida skriver han: ”Antingen är man som alla andra och älskar friheten med abort, eller också är man en halvtokig Livets Ordare”.

Marcus Birro anser sig däremot stå för något annat, för något mittemellan dessa två extremer. Men frågan är om han gör det när han skriver att ett barn är ett barn vid plusset på stickan. Att ett liv ett är liv när hjärtat tickar i en kropp. Och att ett liv är ett liv redan i vecka sju.

Markus Birro påstår i SvD att svensk abortlagstiftning verkar vara ”för alltid gjuten i eld och sanning” och konstaterar att ”den är som en grundlag”. Birro säger sig vilja nyansera frågan om abortvård men drar den istället till en osakligheternas spets när han felaktigt målar upp bilder av aborterade foster som ”andas, lever och kämpar för sina liv”.

Aborterade foster kan inte andas på egen hand eftersom varken hjärnan eller lungorna är färdigutvecklade. Och inte heller hjärtat. Känslor som har att göra med att förlora ett barn bör inte användas som argument för eller mot abort och att bli refuserad är inte samma sak som att bli censurerad.