Globala röster om Breiviks antifeminism

2011-08-05 | Jenny Rönngren padlock

UTRIKES

Breiviks antifeminism är ett sidospår i de flesta mediers rapportering. En som gjort den till huvudsak är filmaren Patric Jean. På den franska feministiska nyhetssajten Égalité skriver han om sin förvåning över att inte fler sett kopplingen mellan massakern på Utøya och massmordet i Montreal 1989.

Den 6 december 1989 gick Marc Lépine in i ett klassrum på Montreals tekniska högskola, skickade ut männen och sköt ett tiotal kvinnor. Sex av dem dog. Sedan gick han ut i korridorerna och avrättade de unga kvinnor som kom i hans väg, sammanlagt släckte han ytterligare åtta kvinnors liv. En stor skillnad mot massakern i Norge är att Marc Lépine begick självmord i samband med attentatet. Efter sig lämnade han ett brev där han förklarar sitt hat mot feminismen och hur hans livsplaner gått i stöpet på grund av feminism. Han ber om ursäkt för att brevet är för kort och skrivet under stor brådska.

”De båda fallen är jämförbara: en ung, narcissistisk man som i avsaknad av erkännande pekar ut en social grupp som orsak till det som gått snett i livet.” skriver Patric Jean.

Michelle Goldberg analyserar Breiviks kvinnohat i en artikel i the Daily Beast. Hon konstaterar att det både konkurrerar med och är relaterat till hans hat mot islam, och lutar åt att dådet handlar mer om kön än religion.

Den amerikanske författaren Jeff Sharlet, som i sina böcker undersöker den kristna fundamentalismens hot mot amerikansk demokrati, menar i en intervju med Amy Goodman i Democracy Now att Breiviks antifeminism behöver uppmärksammas mer. Enligt Sharlet håller han inte bara feminister utan hela västvärldens kvinnor ansvariga för islams påstådda övertagande. Största brottet är att de västerländska kvinnorna föder för få barn för att kunna ”konkurrera” med muslimer. Jeff Sharlet påpekar att det finns gott om kongressledamöter i USA som står bakom den idén.

– Från allra första början återvänder han hela tiden till den här idén att feminism, att kvinnors rättigheter, är kärnan i en sorts femte kolonn-attack mot västs styrka gentemot islam, säger han.

Ana Alfageme har plöjt manifestet ur ett feministiskt perspektiv. Hon lyfter fram att Breivik vuxit upp i ett av världens mest jämställda länder och med den erfarenheten tar avstånd från den ”superliberala och matriarkala fostran han fått i fullständig avsaknad av disciplin”. Att han förespråkar en tillbakagång till 50- och 60-talen i sexualmoral och sexualutbildning och dessutom är motståndare till att kvinnor yrkesarbetar fullt ut.

– Men Norge behöver inte den övermodige Anders recept, utan visar med ett av Europas högsta födelsetal och 80 procent av kvinnorna i arbetskraften att politiken fungerar utan att kvinnor degraderas, skriver hon i sin kolumn i El País.

Hon skriver också att det finns för många falska påståenden i manifestet för att de ska gå att bemöta, men ställer på grund av glappet mellan Breiviks retorik och verkligheten ändå två frågor: ”Var finns den fullständiga jämställdhet som så många önskar sig?” och ”Kan de europeiska kvinnorna vara mer inflytelserika än männen när de både tjänar mindre och har mindre politisk och ekonomisk makt?

Utpekandet av femismen som en stor fara för den traditionella manligheten ifrågasätts också av mansrörelser med en framåtblickande syn på könsroller. Hugo Schwyzer, genusredaktör på The Good Men Project skriver att han känner igen retoriken.

– Det här raseriet mot kvinnor i allmänhet och progressiva feminister i synnerhet är genomgående i den långa och vindlande texten. Retoriken är bekant för var och en som läser vad mansrättsaktivister skriver.

Breivik tar till exempel fasta på föreställningar om kvinnors ”erotiska kapital” som av biologiska skäl anses högre än mäns, vars sexdrift enligt resonemanget gör dem lättmanipulerade.

Jane Clare Jones, kolumnist på the Guardian, betraktar Breiviks science fiction-artade fantasi om att avskaffa mäns reproduktiva beroende av kvinnor som avslöjande.

Den sexuella frigörelsen är ett centralt föremål för hans kritik mot feminismen. Nona Willis Aronowitz fick se sin mammas namn nämnas i manifestet. Ellen Willis var en feministisk författare och feminism som 1969 var med och grundade den radikala gruppen Redstockings, och uppfann begreppet ”pro-sex feminism” som försvarar kvinnors rätt att sträva efter ett lyckligt och tillfredsställande liv. Även om det innebär att inte ha några barn. Enligt Breivik har Ellen Willis och Simone de Beauvoirs tankegångar orsakat västvärldens ”kulturella och demografiska vakuum”. Ett vakuum som enligt Breivik direkt banat väg för det islamiska övertagande som han berättigar sitt handlande med.

”Så snart jag läste min mammas namn i sammanhanget av Breiviks fruktansvärda attack drabbades jag av dödsfallen. Breivik pratade inte bara om min mamma. Han pratade om en hel rörelse av kvinnor jag känner och älskar. Han pratade om mig.” skriver Nona Willis Aronowitz. Hon framhåller bakom de berg av hat- och hotbrev som hon och andra feministiska skribenter rutinmässigt får finns avsändare som inte lever någon bubbla. Nej, de verkar i en värld som är fientligt inställd till kvinnors sexuella och ekonomiska självständighet:

”Tack och lov blir 99.99 procent av de misogyna inte som Breivik – i så fall skulle terrorismen vara betydligt mer utbredd i världen. Men i kölvattnet av outsägligt våldsamma handlingar underblåsta av kvinnohat, är det viktigt att vår kultur inte rycker på axlarna åt mindre extremt anti-feministiskt bränsle. Inte bara för att min mamma och feminister som henne gjorde kvinnors liv bättre, utan för att de liven mycket väl kan vara i fara.”

Den faran tog feminister fasta på efter massakern i Montreal. Minnet av de mördade kvinnorna högtidlighålls den 6 december varje år som en manifestation mot våldet mot kvinnor. Samtidigt finns det mansrättsaktivister som vill göra massmördaren till folkhjälte och startat bloggar där både Marc Lépine och hans idéer hyllas. Kanadas vapenlagstiftning skärptes efter dådet men frågan om vad som får och inte får sägas på nätet är fortfarande aktuell 20 år efteråt.

En av de som försvarat Lépines handlingar är Jean-Claude Rochefort. Han ligger bakom flera Lépine-hyllande bloggar som har anmälts för att de uppviglat till hat mot kvinnor. Rochefort greps i samband med årsdagen av massakern 2009 och satt under våren 2010 fängslad i väntan på rättegång. Men mordhoten kunde inte bestraffas som hatbrott, trots att domstolen vid häktningen konstaterade att hans bloggande ”uppmuntrade män att döda kvinnor bara för att de är kvinnor”. Lagar om hatbrott har kommit till för att skydda minoriter, och omfattar därmed inte kvinnor. Brottsrubriceringen blev istället trakasserier, som ligger betydligt längre ner på straffskalan.