Äta, sova, bajsa...

En ambivalent mors dagbok

2011-07-15 | Zahra Buitrago padlock 1

FEMINISM OCH MODERSKAP

Inspirerad av förra numrets artikel om vikten av utrymme för att tala om moderskapserfarenhetens ambivalens och negativa sidor för det feministiska tänkandet delar Zahra Buitrago med sig av sina dagboksanteckningar under de första månaderna med sitt första barn.

Äta, sova, bajsa. Barnet tvingar mig att möta det värsta av min skräck. Jag gör uppror. Tänker inte bli en god mor (=inte göra avkall från min själv-ständiga liv). Försöker fortsätta "mitt liv" genom att forcera tiden så att jag kan göra. Varat vägrar.

Kanske håller jag på att helt missa poängen. Kanske är mina små framgångar (strötimmar av arbete) egentligen förluster. Kanske borde jag ta tillfället i akt och vara här, låta livet flöda som en främmande och mäktig kraft. Kanske är min ansträngda vägran att låta mig upptas av barnet egentligen samma slags förstoppning som gör att vissa människor inte tillåter sig att bli förälskade.

Jag försöker stänga in mig för att koncentrera mig på dess små framsteg. Men min uppmärksamhet flyr i vad som helst. Inte för att det finns viktigare saker att göra, när jag tänker efter finns det inget så viktigt att det inte kan vänta, det handlar snarare om att inte vilja konfronteras med meningslösheten.

Det är väl något sådant som pappan ägnar sig åt när han försvarar nödvändigheten av att arbeta 14 timmar om dagen. För egentligen är inte mitt arbete så fantastiskt meningsfullt det heller, men det håller mig sysselsatt och jag slipper fråga mig en massa frågor som skulle tvinga mig till konfrontationen med existensens tomhet.

Jag har givit honom ett år att ändra på sina arbetsvillkor. Kan vi inte dela jämlikt på vårdnaden så kan jag inte fortsätta att vara med honom. Jag har föresatt mig att försöka leva i utopin, och mina utopier ändrar villkor nu. Tufft om man är feminist!

Kanske har jag kommit till en tid då jag blir tvungen att erkänna omöjligheten av samarbete mellan könen. Blir jag en lesbisk radikalfeminist? Kysk mystiker? Uttröttad ensamstående mor med sporadiska manliga besök? Hoppas jag lyckas hitta en kreativ lösning.

Men jag vet inte, sedan jag fällde ut ovanstående ultimatum till den skyldige är jag mindre deprimerad. Inte för att perspektivet att tvingas ändra på livets grundvillkor gör mig glad ty jag är lat och det kan bli rätt jobbigt, men det är spännande att inte veta, att ställa ens framtid på spel genom en överhängande brytning som tar en till det okända. Tristessen har en fantastisk förmåga att återhämta sig från vanvettet.