En studie i vita män

2011-07-08 | Märit Rönnols padlock

KULTUR

Märit Rönnols summerar Peace and love i Borlänge som bjöd på en del guldkorn. Men mot artisternas könsfördelning är hon inte nådig.

Jag har bevakat en oändlig mängd festivaler vid det här laget. Jag är alltså härdad. Men med det feministiska perspektivet för ögonen går det inte att blunda - Peace and love i Borlänge var en studie i vita män. För att illustrera detta presenterar jag härmed "Festivalbevakning i traditionellt och feministiskt perspektiv". Låt oss börja med det traditionella:

Festivalen som växt till Sveriges största på några få år lyckas med det mesta. Välorganiserat och utan särskilt långa köer till vatten, mat och toaletter, stoltserar de mitt i Borlänge centrum. Det blir sällan trångt, utom när de flesta av de 50 000 besökarna bestämt sig för att titta på samma artist eller gå hem till campingen.

Graveyard från Göteborg och Kvelertak från Norge är två band som på kort tid hittat sin plats. Graveyard placeras på en liten utescen på torsdagens eftermiddag, och spelar sin 70-tals hårdrock så att byxbenen snabbt blir V-formade. Det är både eget och väl förankrat i Led Zeppelin-historien.

Kvelertak spelar inomhus på fredagen, och gör scenen Cozmoz fullsatt. Tänk er ett Turbonegro med surfpunk- och blackmetalinfluenser; så låter de. Och manglar publiken sönder och samman under 45 minuter. Det är norskt, svettigt och hårt, och kanske är det framtiden.

Tidigare på kvällen har Teddybears spelat iklädda sina björnhuvuden för ett gungande publikhav. Förhållandevis själlöst i jämförelse med mycket, men publiken verkar glad, och hitsen sitter där de ska.

Looptroop Rockers får finbesök på scenen av Petter och Timbuktu i varsin låt; något som får symbolisera det kollektiv som svensk hiphop består av. De gör en bra spelning där de skuttar runt i sina orangea overaller, och även för en gammal hårdrockare är det svårt att stå still.

Avslutar fredagskvällen gör The Strokes och av de två timmar de har till förfogande kommer de 20 minuter sent och lämnar över en halvtimme för tidigt. Publiken verkar lite snopen, men bandet tycks inte riktigt redo för de största scenerna och de största seten än.

Temat för lördagen var nostalgi; enligt envisa rykten hade en betydande del av endagsbiljetterna sålts till 50-taggare som skulle se ungdomsidoler.

Hoola Bandoola Band gjorde ingen besviken; Mikael Wiehes röst är nästan vackrare idag och avslutande "Jakten på Dalai lama" gav mig gåshud ned på benen.

En illasinnad person kan få för sig att lördagens tema snarare var "trötta män": punkveteranerna Bad religion sprudlade inte direkt av energi. De låter exakt som på skiva, med en tillrättalagd ljudmatta och en sångare i Greg Graffin som knappt utvecklats på 25 år. Men kanske hade de passat bättre inomhus. Inte ens "21st century digital boy" eller "Fuck armageddon (this is hell)" fick publiken att röja nämnvärt.

En trött man full av nostalgi var Bob Dylan. Att han ens överlevde sin spelning är ett mysterium; rösten överlevde bara två låtar, sedan kraxade han i över en timme till. Men han gör sin grej, och det ska han ha heder för. De gamla låtarna gör han än en gång till sina egna, med tolkningar som kan få alla utom de mest inbitna fansen att inte känna igen dem.

Men sedan kliver Journey på, och är allt en festivalpublik kan önska sig. Svettig energi och spelglädje i en och en halv timme bygger en brygga till kvällens och festivalens avslutning: Håkan Hellström.

Mannen har blivit en institution på Peace and Love, och drar störst publik på hela festivalen. Allsången och kärleken vet inga gränser, och han förtjänar det. Få kan, som Håkan Hellström, få en tiotusenhövdad publik att känna sig speciell. Det är dans dans dans!

Direkt när festivalen avslutats släpper Peace and Love sin första bokning inför nästa år: Lars Winnerbäck. Många längtar redan.

Och nu: Feministisk bevakning

Utan att ens anstränga mig undvek jag i tre dagar att se en kvinna spela på en av de tre största scenerna. Det "bara blev så". Hur är det möjligt?

Se på banden ovan. De består av män. Vita män. Många av dem med sin storhetstid för decennier sedan. Men att kritisera artisterna för att de är män är inte direkt rätt väg att gå. De kan inte gärna be om ursäkt för detta faktum; det bör istället festivalen göra.

Peace and love-festivalen har ett stort festivalområde. Från den tredje största scenen i Borlänge centrum, över järnvägen till ett område med hotell, Folkets hus och park, bort till en parkering där de två största scenerna finns. Under festivalens fyra huvuddagar (onsdag till lördag) spelar där 36 artister. Av dessa 36 bestod 30 helt och hållet av män, 6 av dem hade en kvinna som frontfigur eller bandmedlem. Det är en av sex. 17 procent.

En kollega på Dalarnas tidningar fick följande info av en ansvarig under festivalen: Det är 165 akter på årets festival. 50 av dem bestod av enbart kvinnor. En vidare fråga är då vilken scen, och vilken tid dessa kvinnor fick?

Att Veronica Maggio, som enligt många gjort årets svenska skiva, får inleda torsdagen på den trista tiden 15.30 är en obegriplighet. Men i sammanhanget ter det sig "naturligt"; hon, liksom M.I.A blir ett alibi.

I min intervju innan festivalen sade presschefen Ronny Mattsson att "Vi kan inte göra allt". Men om detta är festivalens bidrag till en mer jämställd musikindustri har de misslyckats kapitalt. Dessa siffror kan inte vara resultatet av en ansträngning; det måste vara resultatet av att inte ha lagt ned någon energi alls på frågan.

Peace and love 2011 är en tillställning för vita män. En del äldre än andra. De spelar musik väl inpräntad i vårt samhälle och vårt minne, och följer på en kultur som vilar på en hel industris ickeutveckling. Gör något åt detta, till nästa år.

När de första tonerna till Journeys största hit “Don’t stop believin’” når publiken reser sig alla upp, och det blir festivalens vackraste ögonblick. 20 000 personer sjunger, dansar och klappar i händerna. Och kanske handlar det om detta. Att inte sluta tro.