Klinisk Mapplethorpe mer estetisk än chockerande

2011-06-24 | Katerina Nilsson padlock

KULTUR

Katerina Nilsson har sett Robert Mapplethorpe-utställningen på Fotografiska museet i Stockholm. Och undrar om objektifiering är ett problem när människokroppen reduceras till estetsisk perfektion.

FAKTA/UTSTÄLLNINGEN

Robert Mapplethorpe (1946-1989) Utställningen visas på Fotografiska i Stockholm mellan den 17 juni – 2 oktober.

Det första som möter mig när jag träder in Robert Mapplethorpes värld är den söta doften av vita liljor. I den svartmålade utställningssalen på Fotografiska i Stockholm har de placerats ut i hörnen i höga vaser.

Det jag tar med mig när jag går därifrån är att jag nog aldrig sett så många manliga könsorgan vid ett och samma tillfälle, och det utan att känna mig det minsta chockerad.

Utställningen består av cirka 180 fotografier tagna från hela Mapplethorpes konstnärskap. Det är en väldig blandning på motiven, ändå finns en röd tråd genom hela utställningen. Enligt Mapplethorpe själv kan bilderna delas in i tre kategorier: stilleben, sexualitet och porträtt.

Det går även att göra en uppdelning i bilderna mellan de kameror Mapplethorpe använde sig av. Innan 1975 en polaroidkamera, efter 1975 en Hasselblad. Polaroidbilderna är mer drabbande, mer omedelbara. Bilderna tagna med Hasselbladen är mer estetiserade och svala.

Förutom att kvaliteten på bilderna från Hasselbladen är bättre så sammanföll kamerabytet med att Mapplethorpe näst intill uteslutande övergick till studiofotografering.

Bland det som visas på utställningen finns en svit nakenstudier, med främst svarta män som motiv. Dessa bilder har både hyllats och kritiserats. Hyllats för att användningen av klassicistiska konstideal som lånar bilderna en konstnärlig trovärdighet, kritiserats för att de fetischerar den svarte mannens nakna kropp.

Männen på bilderna är perfekt ljussatta och leken med den mörka hyn mot vit bakgrund eller, i vissa fall, mot vit rekvisita är estetiskt perfekta. Men männen, som reducerats till sina kroppar, är objekt.

Objektifiering på detta sätt är den röda tråden som löper genom utställningen, och återkommer i nästan alla bilder: i Mapplethorpes stilleben, i vad som kändes som hundratals bilder på manliga kön, i nakenstudierna, i barnporträtten och porträtten.

Men det är inte en objektifiering som går ut på att göra motivet i bilden till ett sexuellt objekt. Inte ens bilderna som utforskar sexualitet, med BDSM-inslag, är sexuella. Det är en objektifiering på så sätt att motivet, oavsett vad, blir som ett främmande ting, som skall studeras och dokumenteras.

De bilder som sticker av från temat är Mapplethorpes självporträtt, som är mer trevande, och de porträtt han tagit på Patti Smith. Självporträtten och porträtten av Smith är mindre kontrollerade än de andra bilderna.

Det finns bland annat ett självporträtt från 1988, ett år innan Mapplethorpe dog i sviterna av AIDS, där en synbart sjuk fotograf visas upp. På bilderna av Smith är det tvärtemot en kompromisslös person som träder fram.

I Patti Smiths självbiografi Just Kids skriver hon mycket om det nära förhållande hon och Mapplethorpe hade, och kanske är det detta som strilar igenom. Det är de enda bilderna som uttrycker någonting om objektet, som inte bara är en klinisk avbild av verkligheten.

Den friska doften av de vita liljorna passar dock väl ihop med det kliniska, rena som dominerar utställningen. Oavsett om motivet är ett barn, en man med en piska i analen eller ett manligt könsorgan i närbild

Om detta är problematiskt eller inte ställer jag mig tvekande inför. När sexualiteten skalats av, blir objektifiering verkligen problematisk? Blir det en fetischering? Eller är det som blir kvar rätt och slätt estetiskt tilltalande?