Feministen och psykologen Luce Irigaray är relativt okänd i Sverige. Flera ledande figurer inom den franska kvinnorörelsen gick i analys hos henne.

Med moderskap som utgångspunkt

2011-06-10 | Angelica Stathopoulos padlock

FEMINISM OCH MODERSKAP

Ett av de mest intressanta men i Sverige minst kända feministiska forsöken att teoretisera moderskap och mor-dotterförhållandet är det som kallas ”fransk feminism” där Luce Iragaray är en portalfigur. Angelica Stathopoulos introducerar Irigarays röst i vår serie om moderskap och feminism.

FAKTA/FALLOCENTRISM

Fallogocentrism är ett begrepp som kombinerar begreppet fallocentrism (centrering vid det manliga könsorganets symboliska betydelse) och logocentrism (uppfattningen inom västerländsk filosofisk tradition om att språket är ett logiskt eller förnuftigt medium och att orden har en ursprunglig ”ren” betydelse, vilket möjliggör ett universellt tänkande). Fallogocentrism utgör en kritik mot uppfattningen att det manliga könsorganet (symboliskt) utgör språkets och det logiska tänkandets ursprung eller garant, och ett försök att descentrera den osynliga partikulära positionen (manlig) som det ”universella” tänkandet utgår från.

Luce Irigaray (f. 1930) är en psykoanalytiker, lingvist och feministisk tänkare verksam i Frankrike. Hon deltog i den franska psykoanalytikern Jacques Lacans seminarium på 1960-talet och har varit en av hans mest intressanta feministiska kritiker.

Flera ledande figurer inom den franska kvinnorörelsen gick i analys hos henne. Hennes forskning har kretsat dels kring skillnader mellan mäns och kvinnors språkanvändning, dels kring relationer mellan olika subjekt i språket. Hennes mest kända böcker Speculum, de l'autre femme (1974) och Ce sexe qui n'en est pas un (1977) finns inte i svensk översättning men finns på engelska som Speculum of the Other Woman respektive This Sex Which Is Not One. På svenska finns det ett avsnitt av Detta kön som inte är ett i Tidskriften Ord och bild nr. 8 1978 och antologin

Könsskillnadens etik och andra texter

(1994).

Moderskap är en central bild i vår kultur, därför har moderskapet också befunnit sig i centrum för kritiska feministiska analyser på olika sätt. För psykoanalytikern, filosofen, lingvisten, feministen Luce Irigaray är och borde moderskapet vara en utgångspunkt för de alternativa feminiteter vi kan skapa.

Fallogocentrism är ett begrepp Irigaray använder för att tala om hur vårt samhälle både språkligt och socialt utgår från mannen. För Irigaray är det diskursiva och det materiella omöjligt att särskilja. Det materiella och det diskursiva kan betraktas som varandras mödrar då språket är sprunget ur homosociala relationer mellan män, något Irigaray benämner l’hom(m)o’sexualité, samtidigt som språket upprättar och fortplantar det homosociala nätverket. För Irigaray existerar inte kvinnan eller det feminina inom detta språkliga system utan vi lever i ett samhälle konstituerat av relationer mellan män.

Det fallogocentriska systemet följer en specifik grammatik, likt ett språk, vilket omöjliggör ett adderande av det feminina till den allsmäktiga maskuliniteten. Att tala kvinna, som kvinna, är utifrån vår nuvarande syntax omöjligt precis som att det är omöjligt att tala utan hänsyn till de grammatiska regler ett språk föreskriver. Kvinnan existerar inte i samhället då hennes existens befinner sig utanför den fallogocentriska logikens ramar. För Irigaray måste vi för att kunna vara/tala kvinna skapa en alternativ ordning men detta skapandes material måste vara den fallogocentriska logiken.

Irigarays metod för att förändra samhället är att använda det vi har, de bilder som finns tillgängliga för oss, och moderskapet är en sådan bild. Irigaray använder sig i stor utsträckning av psykoanalytikerna Sigmund Freud och Jacques Lacan som båda på olika sätt utgår från Oedipuskomplexet. I Oedipuskomplexet, som för flickan bland annat innebär att vända sitt begär från modern till fadern i hopp om att erhålla en mer privilegierad position i samhället, är kopplingen mellan det diskursiva och det materiella tydlig.

Talet om kvinnans sexualitet, Freuds teori, har förändrat kvinnors kroppar och kvinnors kroppar, deras berättelser, ligger till grund för Freuds teoretisering av dem. För Irigaray är Freud attraktiv då hennes metod för förändring består i att arbeta genom de bilder som finns och den dominerande bilden av kvinnans sexualitet, den som flest tittar på och ritar av, är skissad av Freud, ifylld av Lacan.

Lacan bygger system av de klossar Freud sammanfogat, han gör Oedipuskomplexet och penisavundet till en generell begärsstruktur där fallosen är dirigent. För Lacan innebär flickans brott med modern dels hennes inträde i den fallogocentriska regimen, dels hennes ingång i en relation med brist. Flickan vänder sig från modern och söker ersätta denna ursprungliga relation med begär efter fallosen, ett begär hon aldrig kan tillfredställa. Enligt Irigaray måste vi möjliggöra andra typer av relationer än de som tillåts av det fallogocentriska system Lacan uttrycker. Vi måste för att kunna skapa alternativa representationer upprätta relationer mellan kvinnor och moderskapet intar i detta skapande av en absolut annanhet, av radikal skillnad, en central roll.

Den andra av den andra

Genusvetaren Rosi Braidotti skriver i boken Metamorphoses följande angående Irigarays använding av det moderliga: ”the maternal is the laboratory for the elaboration of the ’other of the Other’, that is to say the virtual feminine which is activated by feminists in a process that is both political and conceptual.” Det moderliga är ett laboratorium för utformandet av den andra av den Andra, skriver Braidotti. Genom att främja radikal skillnad kan vi positionera oss som den andra av den Andra och inte den andra av den Samma, vilket är den roll kvinnan tillskrivs i relation till mannen i det fallogocentriska systemet.

Braidotti skriver vidare att det vi kan utforma utifrån moderligheten är en virtuell femininitet som skapas av feminister i en rörelse som både är politisk och konceptuell. Det moderliga kan alltså för Braidotti, utifrån Irigarays filosofi, betraktas som en plats där vi kan finna bilder av alternativa femininiteter. Vi måste använda det den fallogocentriska regimen föreskriver men vi måste också överdriva, förvränga och förvrida det tills det tjänar våra ändamål. Moderskapet är en grundbult i fallogocentrismen då det är obligatoriskt för kvinnor i det heterosexuella systemet. Moderskapet ska således även vara en grundbult i de alternativa femininiteter vi skapar.

Enligt Irigaray bör vi vända blicken mot moderskapet och moderns och barnets primära relation för att finna inspiration till att konstruera en alternativ symbolik. Irigaray vill återvända till relationen mellan mor och barn för att främja ett positivt begär, begär som förbindande, i motsats till det negativa begär konstituerat av brist som kännetecknar den maskulina kulturen. För Lacan söker subjekt ständigt tillfredställa det begär som skapas genom separationen från modern, för Irigaray är själva separerandet av subjekt en maskulin förståelse av subjektsskapande.

De alternativa, feminina subjekt vi kan bli är inte singulära utan mångformiga. Gränser mellan kroppar är för Irigaray suddiga och begärstillfredsställelse är således inte en autonom rörelse, något det enskilda subjektet ägnar sig åt, utan något relationellt. Begär är för Irigaray en positiv rörelse som sammanbinder snarare än separerar subjekt. För de kvinnoidentifierade subjekt vi ska bli är främjandet av relationer mellan kvinnor absolut centralt. I enlighet med Irigarays främjande av absolut skillnad ska vi även betona det specifikt kvinnliga i den moderliga kroppen, vi måste överdriva det feminina för att inte drunkna i likhet, i den manliga homosocialiteten.

Moderskapet som inspirationskälla

Irigaray ger oss ingen ritning på hur en alternativ femininitet kan se ut, hon skisserar nog inte ens konturerna för den. Men hon ger oss en penna vars bläck är det fallogocentriska systemets inre logik och ett papper vars massa är våra kroppar att göra vad vi vill med. Jag skulle med hjälp utav de verktyg Irigaray erbjuder vilja göra moderskapet och de kroppar som det tillskrivs och de relationer som det möjliggör till en inspirationskälla, en utgångspunkt, för de femininiteter, de kroppar, de kvinnor, vi kan tala och vara.

Vi kan genom att utgå från moderskapet (åter)upprätta en moderlig genealogi och en kvinnlig mytologi med berättelser baserade på relationer mellan kvinnor. Vi kan fokusera på andra kroppar, på feminina, mångfacetterade, rörliga, växande kroppar och vi kan uttrycka det våra kroppar upplever genom det alternativa språk vi skapar.

Vi måste berätta om och ingå i relationer med kvinnor för att kunna upprätta en annan ordning, för att kunna tala våra begär. Vi måste placera oss själva i centrum för att kunna bli det vi kan vara och framhäva det specifika i våra menstruerande, könade, mödrande kroppar för att kunna lösgöra oss från fallogocentrismens beskrivning av våra kroppar.

I det fallogocentriska samhället betraktas moderskapet som nödvändigt för kvinnans identitetsskapande, låt oss därför göra moderskapet till en nödvändig del av vår identitet. Låt oss göra moderskapet till en plats ur vilken relationer mellan mödrar, döttrar, systrar, kvinnor kan emanera. Låt oss göra moderskapet till vårt.