Få genusglimtar på blek biennal

2011-06-10 | Lena From padlock

KULTUR

Lena From rapporterar från Venedigs konstbiennal och tycker inte att den lever upp till pretentionerna. Trots bättre könsbalans är genusfrågorna föga framträdande. Men några ljusglimtar finns.

– Det kostar på för mycket att gå på djupet. Och att ständigt bli ifrågasatt för att man gör det.

Konstnärerna och konstverket Eva & Adeles kommentar till genustillståndet för Venedigbiennalen 2011 säger mycket om genusfrågornas status. Både i huvudutställningen och i de rekordmånga 89 deltagande ländernas nationella paviljonger.

Venedigbiennalen – världens största och ännu viktigaste konstbiennal – är som vanligt uppdelad i tre utställningsdelar: huvudutställningen, de nationella paviljongerna i stadsparken Giardini och så staden själv, Venedig, där deltagande nationer utan egna byggnader och ett drygt 30-tal kringevenemang tar plats under biennalens vittomfattande paraply.

Schweiziska Bice Curiger har som andra kvinna under biennalens drygt 100-åriga historia varit ansvarig för huvudutställningen ILLUMInations och ägnar flera sidor i utställningskatalogen till ett anspråksfullt förtydligande av titelns många betydelser (upplysning/belysning av nationalstaten, genom filosofi och litteratur, genom extatiska konstupplevelser…)

Blek uppvisning

De 83 representerade konstnärerna har förvisso valts i medvetenhet om tidigare biennalers underrepresentation av kvinnliga konstnärer (i år 38 procent) och unga konstnärer (38 procent; hälften män, hälften kvinnor). Men utställningen har svårt att leva upp till det titeln pretenderar på och blir tyvärr en blekare konstuppvisning än biennalen varit på många år.

Curatorerna för de nationella paviljongerna har tolkat ILLUMInations-temat betydligt mer fantasifullt. Här finns både lekfullhet och politisk egg. Det är också här genusfrågorna i någon mån kommer på bordet.

Lyckat koncept

Svenska Fia Backströms verk BORDERLESS BASTARDS (multi-culti abc) för den Nordiska paviljongen hör till de konceptuellt bästa tolkningarna av huvudtemat. Hon har samtalat med vänner från olika länder om deras uppfattningar om vad som är typiskt för deras hemländer och låtit var och en välja en offentlig skulptur som bäst fångar vad landet står för.

Lika många män som kvinnor har deltagit. Foton av skulpturerna har sedan tryckts på aluminiumplåt som kontursågats. Därefter har konstnären förhandlat fram tillstånd att placera aluminiumskulpturerna framför de representerade nationernas paviljonger.

Maktpolitiskt perspektiv

Från konstnärerna i Serbiens respektive Storbritanniens paviljonger blev svaret blankt nej. Svar som kan tolkas könspolitiskt (konstnärerna är båda män) och som måste tolkas maktpolitiskt ur såväl individperspektiv som nationellt perspektiv. Territorier har betydelse.

I Fia Backströms samtal om Egypten framhålls bland annat kvinnornas roll under revolutionsdagarna på Tahrirtorget i Kairo tidigare i år. Här är kvinnorna aktörer som driver förändringen av historien. En roll som avviker från den kvinnor ofta får i konst som gestaltar krig, där de i stället framställs som offer.

Offerrollen

Ryska Anastasia Khoroshilova tangerar denna offerroll med sin installation Starie Novosti (Old News), som visas i Zenobiana-biblioteket. Verket är en lika poetisk som slagkraftig framställning av mödrar som i september 2004 miste sina barn under en terroristaktion i kaukasiska Beslan.

Stora lådor med inifrån upplysta fotografier frontas mot små teveapparater där nyhetsinslag från hela världen rapporterar om dagarna då 1 000 människor hölls gisslan och 300 dog. Kvinnorna som blickar in i kameran överlevde. De miste sina barn men är också företrädare för det kollektiva minne som på gott och ont lägger grund för framtiden.

Kvinnors plats

En tredje (köns-)politisk paviljong måste nämnas: Estlands, där Liina Siib på medvetet 1970-talsmanér tar helhetsgrepp om kvinnofrågan med A Women Takes Little Space. Installationen inspirerades av en EU-rapport om att Estland har ett av de högsta lönegapen mellan kvinnor och män i Europa.

En insändare som kommenterade rapporten hävdade att detta har sin naturliga förklaring: kvinnor behöver ju så lite plats. Ett sådant argument får svårt att värja sig mot Liina Siibs foto- och filmdokumentation av kvinnor, kvinnor, kvinnor i vardags- och arbetsliv.

Hemmafrun i villaförstaden, brödförsäljerskan på järnvägsstationen, städerskan – individer som i kollektiv utgör en grundförutsättning för Estlands existens som inte minst ekonomiskt självständig nation.

Kraftfulla attribut

De hittills nämnda verken företräder alla politiska tolkningar av ILLUMInations. Skotska Karla Black står för begreppets andra ytterlighet: konstextas. Gestaltningsmetodiskt representerar hon också en, i motsats till den iakttagande/kommenterande, annan tydlig strategi som lyfter traditionellt kvinnliga attribut.

Hennes kroppsliga, fysiska närkamp med ögonskugga, vaselin, läppstift, nagellack, gips och cellofanpapper har här resulterat i en pastellfärgad formorgie som väcker obetvinglig upptäckarlust. Och doftar parfymerad tvål. Själv vägrar hon läsa några arbetsmaterial som könade. Men intrycket blir onekligen girl power i begreppets bästa bemärkelse.

Hopp och förtvivlan

När Eva & Adele, båda hen sedan långt innan ordet fanns, ombeds ge bra exempel som berör deras eget undersökningsområde nämner de med en mun ett: Christian Boltanskis Chance i årets franska paviljong.

Hela paviljongen upptas av en av byggnadsställningar konstruerad ”filmprojektor” som på löpande band matar fram bilder av spädbarn. Barnen går inte att avkoda, varken som flickor eller pojkar.

Det är ett verk fyllt av lika delar hopp och förtvivlan. Hopp om att dessa nyfödda kommer till en värld full av möjligheter att påverka och skapa sina egna liv. Förtvivlan, eftersom de redan från födseln ingår i en produktionsapparat för konstruktioner. Av kön såväl som nationer.