Ana L Valdés: Framtidsoptimismen finns i Uruguay

2011-05-27 | Jenny Rönngren padlock

UTRIKES

Ana Luisa Valdés är trött på alliansregeringens fantasilöshet. Nu bryter hon upp.
– Man ska bo på det ställe där människor behöver en. Det här landet visar tydligt att människor inte behövs, säger hon.

För 33 år sedan kom Ana Luisa Valdés till Sverige som politisk flykting efter att i fyra år ha suttit fängslad i diktaturens Uruguay.

– Det var en helt annorlunda atmosfär då, säger Ana Valdés engagerat och samtidigt osentimentalt.

Hon talar om atmosfären där hon som nyanländ flykting, tillhörde ett kollektiv som kunde öppna latinamerikanskt bokförlag och ge ut 100 titlar om året. En atmosfär där hennes erfarenheter, kritiska röst och solidariska hållning var uppskattade och efterfrågade. Där hon talade om sina erfarenheter inför gruvarbetare i Kiruna. En av dem klev fram efter ett möte och erbjöd henne sitt hem och allt hon kunde behöva. Tog upp ett gulnat kvitto ur plånboken, inbetalningen från solidariska arbetare i Uruguay av vad som i dag motsvaras av ett miljonbelopp till arbetarna i Ådalens strejkkassa. Mannen sade att ett sådant stöd aldrig glöms.

Ombytta roller

De tecken hon ser i tiden nu är privatiseringar av bibliotek, kulturarbetare som lever på 20 000 kronor om året och att fackföreningsrörelsen trycks tillbaka. Och ingen tycker något är konstigt, det förs ingen debatt och ingen går ut på gatorna som i Madrid och kräver systemskifte när de som har makten ser till att vinster kapitaliseras medan förluster socialiseras.

Den framtidsoptimism Ana Luisa Valdés har sett gå förlorad i Sverige, finner hon på nytt i Uruguay. Där sitter hennes generationskamrater vid makten i dag, någon har hon delat tid i fängelse med, flera har också varit en tid i Sverige, och nu är de med och bygger ett välfärdssamhälle med folkhemmet de mötte i exil som en del av inspirationen.

Ana Luisa Valdés har så många strängar på sin lyra att det inte är läge att beskriva allt här men bland annat via hennes bloggande och elektroniska tidskrift går det att få reda på mer. Hennes skildring av fängelseerfarenheten i unga år Er tid ska komma blev kritikerrosad.

Den bär vittnesmål från en tid som biologiskt kan tyckas länge sedan, men ”historisk är det som igår”, ett öppet sår. I ett Uruguay där militären inte längre spelar någon aktiv roll, men lagarna som ger dem amnesti finns kvar och den långvariga diktaturen urholkat begreppet diktatur finns mycket att göra. Ana Luisa Valdés vill finnas där hon behövs och tänker dela sin tid mellan Uruguay och Palestina och ägna sig åt politisk och kulturell aktivism.

Unga i kläm

De senaste åren har hon varit aktiv i Women in black, ett internationellt nätverk av kvinnor som arbetar mot alla krig och har demonstrerat i Israel, Belgrad, Spanien, Uruguay och Bosnien för att hitta de försvunna och inte låta deras minne blekna.

I Palestina har Ana Luisa Valdés träffat andra som, liksom henne själv, suttit i fängelse i unga år och blivit ännu mer fasta i sina övertygelser än tidigare.

– Det börjar med att de kastar sten, hamnar i fängelse, så kommer de ut som fullfjädrade politiska idealister. Om miltären förstod att vi skulle bli stärkta av att sitta i fängelse skulle de aldrig ha satt oss där, skrattar hon.

I en allvarligare stund säger hon att de unga i Gaza hamnat i kläm mellan Israel och Hamas.

– De vill ha självbestämmande och kunna drömma som alla andra. Ingen av dem vill sitta i ett andligt fängelse och inte kunna drömma sig bort.

Språkrör i världen

I Uruguay har Ana Luisa Valdés flera projekt i startgroparna. Hon kommer fortsätta arbeta med Women in Black och olika kvinnoprojekt, däribland ett radioprogram för kvinnor med låg alfabetisering. Hon kommer också att arbeta mot skolor och starta läxhjälp för barnen i förortsskolor.

– Jag vill vara deras språkrör, deras megafon till resten av världen.

Utan verktyg som Twitter, Skype, internet hade polerna i hennes fortsatta tillvaro varit för långt ifrån varandra. Nu kan hon låta dem smälta samman.

På väg...

Det första steget tar hon genom att sälja sin lägenhet och skaffa en ny i Montevideo. Hon tänker röra sig som en nomad över världen där språken och litteraturen är hennes hem medan städer och lägenheter är utbytbara.

I helgen öppnar hon sitt hem och bjuder till försäljning ut delar av sitt rika bibliotek av böcker, musik och film för vänner, bekanta och andra som vill stödja hennes projekt.

De delar som inte kan få följa med denna världsmedborgare på resan.