Att ge våldet namn och röst

2011-05-13 | Sara Lovera padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

I söndags var det stora demonstrationer runt om i Mexiko mot det brutala och omfattande våldet. Sara Lovera var där och och såg statistiken i ansiktet.

Sara Lovera är journalist sedan över 40 år, feministikon bland spansktalande nätverk av journalister med genusperspektiv. Hon grundade för drygt 20 år sedan den mexikanska feministiska nyhetsbyrån CIMAC.

Kvinnorna, de homosexuella och stadsdelsdelegationen Benito Juaréz i Mexico City hade stämt träff vid radiomasten. När jag kom dit visade mångfalden av flaggor att vi alla har klagomål att framföra till Felipe Calderóns regering. Klagomål kopplade till brutaliteten som vi lever, lider och ångrar att vi har hållit tyst om så länge.

Nu när poeten och författaren Javier Sicilia, som trots sina goda föresatser, sin enorma smärta och kreativa förmåga att prata poesins språk lade ett ”Vi har fått nog” till ”Nu räcker det” i en text som verkar ofarlig och är sexistisk, fruktansvärt i ett land där det som berövar är just språket och en djup machistisk övertygelse som inte ens feministerna kan förneka helt.

Att ha ”fått nog” betyder i Mexiko att ha nått en gräns, att sätta ett tak, att inte stå ut mer. Ändå sade några jag mötte i hörnet av Xola och Lázaro Cárdenas att läget inte är så allvarligt.

Det allvarliga är att 700 kvinnor mördas och inget händer; det allvarliga är att mer än 500 kvinnor försvunnit det senaste året och inget ansvar utkrävs; det allvarliga är änkorna och de föräldralösa barnen i spåren av detta meningslösa och förvirrade krig som presidenten kastade oss in i och som, hur överväldigande situationen än är, varken ledare för oppositionspartier, välrenommerade personer eller så kallade opinionsbildare, har satt stopp för.

Pakt för kvinnors liv, frihet och värdighet.

Därför är det så hoppingivande att medborgarna, nu igen, ger sig ut i massor på gatorna i Mexiko City, på vägarna, i byarna, städerna och samhällen från Chiapas till Nuevo León, från Durango till San Luis Potosí, från Mexiko till Berlin, med en stödmanifestation i New York och en annan i Barcelona. Att människor säger ”Nu räcker det!”

Där, mitt i den enorma och gigantiska marschen för fred, rättvisa och värdighet, mötte jag dumhetens ansikten och röster.

Jag fick veta att fyra kvinnor kidnappats från sitt hus i Xalapa, Veracruz, en antik och kulturell stad, vacker och fredlig, där regnets droppande lugnar nerverna. Fyra medelklasskvinnor, förmögna till och med. Nåja, tre och deras hembiträde. De heter Josefina Campillo, Johana Monserrat Castro, Karla Verónica Castro och Araceli Utrera, hembiträdet. Och ingen svarar på var de kan vara. Myndigheterna är tysta. Fadern och maken Carlos Castros ångest har tagit ifrån honom kilon och lagt på honom ålder sedan händelsen.

Jag fann en beende religiös kvinna, förödmjukad och upprörd för att hennes mamma och en syster mördades den 15 december och det är inte bara det att ingen håller dem informerade, att familjens hus förseglades av myndigheterna och de fem bröderna och systrarna inte kan komma in. Ingen utreder fallet.

Ofattbart. Den religiösa kvinnan, som heter Angélica María Robledo Álvarez, berättade för mig hur deras mor Martha Álvarez och hennes syster Blanca Robledo mördades. Först sade hon att den organiserade kriminaliteten tog dem och sedan berättade hon att det säkert hade att göra med att Blanca höll på att organisera en bonderörelse i San Luis Potosí, platsen där de mördades.

Förtryck, sade jag, och hennes ögon fylldes av tårar och sedan sade hon inget mer. Hon vet säkert vem den inblandade tjänstemannen eller hövdingen är.

Hennes syster organiserade bönder och mördades.

Sedan mötte jag Margarita Rosas Santillán, som kom från Durango till marschen och som sedan två år letar efter sin brorson som ”försvunnit” utan spår. Hon sade att ingen ännu tagit emot anmälan om försvinnandet och myndigheterna som om ingenting.

Det allvarligaste är att i marschen gick en familj från Tulancingo, Hidalgo, som berättade att den 27 mars halshöggs deras son. Han hette Leonardo López Sevilla och myndigheterna sade att han var en brottsling och utreder ingenting om förövarna.

Jag såg hur en syster till Elvia Zúñiga bar en lång filt, och bad om rättvisa för att Elvia, 49-årig lärare, dödades med 33 hugg av en tidigare elev. Fallet befinner sig i ett ”vi får se” trots att myndigheterna har gärningsmannen, för de säger att Argelia Gonzáles, har fel på huvudet som begärt att mordet ska klassificeras som ett feminicidio – kvinnomord.

Till slut, där, i marschen, kunde jag se statistiken i ansiktet, statistiken över mördade och försvunna, som utgör en del av de tusentals numrerade fall som vi hanterar för att ge brottslighetens storlek ett uppsving.

Det kan inte vara sant. Mina känslor klumpade klumpade plötsligt ihop sig i halsen, när den religiösa kvinnan berättade hur de dödade hennes mamma och syster, en social aktivist. Jag såg skylten som påminner om fallet Betty Cariño, mördad under en fredskaravan på väg mot San Juan Copala i Oaxaca och jag observerade alla som mobiliserar sig för att finna de skyldiga till mordet och jag såg ingen, utom tre nunnor, som är lite rädda för det var första gången de vågade anmäla vad som händer i San Luis Potosí.

Jag överväldigades av en oändlig ömhet när jag såg ingenjören som letar efter sin fru och döttrar, som kidnappats i Xalapa. På Zòcalo lyssnade jag på en mamma, en till, jag såg en pappa vrida tidningen och minnas hur de tog med sig och dödade hans son...

Då förstod jag att det redan finns många klagomål som bara den idiotiska distansen mellan de som styr och folket kan sudda ut, avlägsna, inte bry sig om, ge sjutton i. Jag såg tydligt att det är meningslöst, att i Mexiko har vi förlorat människovärdet och meningen med livet, att det är någon som utmanar, är sorgligt, men som stärker anden så att den inte går vilse.

Lika viktigt är att möta ansiktet och smärtan, även om den inte dånar som siffrorna i statistiken, i sammanfattningen, i den globala analysen av det som pågår.

Uttryck för lidande och människovärde.

Kanske behöver mobiliseringen den 8 maj inte vara meningslös. Jag hoppas verkligen att medborgarna organiserar sig för att bygga upp den sociala strukturen igen och ta ansvar för det som åligger var och en i detta ödelagda, utarmade, lidande land som saknar värdighet, jobb och möjligheter.

Men landet saknar också ett verkligt värde, värdet i att kvinnor och män för att uppnå förändring satsar sina egna liv – inte sin position eller tillfälliga och strikt personliga maktambition.