Strålande Bang

2011-04-15 | Katerina Nilsson padlock

KULTUR

Katerina Nilsson läser jubileumsnumret av en tidning som är nästan jämnårig med henne själv och sporras av tidsexposén. Men längtar efter ett manifest för framtiden.

Jag sitter och läser en tidning som bara är fyra år yngre än vad jag själv är. Men i tidningsvärlden, speciellt för en feministisk tidning, är 20 år gammalt. Något Ulrika Knutson tar upp i sin artikel Bangs jubileumsnummer. Men Bang har utkommit med fyra nummer per år sedan starten, 80 nummer allt som allt. Och nu är det alltså dags för 20-årsjubileum.

Jag var sen med att upptäcka Bang – jag var nog 19 – och jag skulle inte kalla det för ett uppvaknande. Snarare håller jag med om vad Nina Björk skriver i Expressen om Bang: ”Själv har jag inte alltid tyckt om Bang, men jag har alltid känt ett slags solidaritet. Som inför ett hem kanske, ibland befolkat med jobbiga typer men där man – vi – ändå hör ihop. Där vi ändå rätt så ofta vill vara.”

Skillnaden är att jag från första början tyckt om Bang. Och tyckt att Bang varit viktig. Att läsa ett nummer av Bang gav (och ger) mig lika mycket som när jag några år senare läste genusvetenskap på universitetet. Ett ställe där många olika åsikter kan mötas för att de har en gemensam grund, samtidigt som de också kan kollidera och debatter kan uppstå.

Inför Bangs 20-årsjubileum satte sig de två redaktörerna Vanja Hermele och Lawen Mohtadi och läste igenom alla 80 nummer av Bang. De skriver att i läsandet infann sig en känsla av cirkelrörelse och repetition och de identifierade fem teman kring vilka de flesta artiklar skrivits. De har sedan, istället för att återpublicera gamla texter, valt att låta fem skribenter läsa igenom gamla artiklar och skriva en text på varje tema. Och resultatet är strålande.

Det första temat är kroppens fängelse, som Karin Johannisson har fått i uppdrag att skriva om. Klass och erfarenheter behandlas av Kristin Tran. Tidningsmakandets roll för feministisk organisering skriver Ulrika Knutson om, och förankrar Bang som en del i ett led av kvinnopress, som hon kallar det. Familjens problematik avhandlas i Maria Svelands personliga text om sin egen familj. Majoritetsfeminismens osynliggöranden, som är det femte temat behandlas av Diana Mulinari. Men numret innehåller själklart mycket mer.

För någon som, i likhet med mig, anslutit sig till Bang sent, är i synnerhet tillbakablickarna intressanta och sporrande. Texten om hur Bang kom till av Kristina Hultman är en sådan. Det går att starta en tidning som tar upp feminism och som dessutom nu har funnits i 20 år! En annan av mina personliga favoriter är Susanna Alakoskis text om sitt faktiska feministiska uppvaknande, som både gör mig djupt olycklig och samtidigt upprymd. Olycklig därför att jag känner igen mig och upprymd därför att ibland behöver man få veta att även andra tar sig igenom samma sak, och tillsammans är vi starka!

Numret blir lite av ett best of – en sammanfattning och en hommage. Inget fel med det, har man fyllt 20 får man fira. Men i nästa nummer skulle jag vilja att det blickades mer framåt. Jag efterfrågar ett manifest för framtiden. Vad ska hända i den feministiska debatten? Hur ska vi ta oss ur cirkelrörelserna och repetitionerna? Går det? Helt enkelt – vad ska hända med Bang de kommande 20 åren?