Wrestling som bombastisk genusteater

2011-03-25 | Helena Brors padlock

KULTUR

Helena Brors har varit på wrestlinggalan Mars Attacks! med burlesk pausunderhållning. Och ser vaudevillens flagranta iscensättning av klass och kön som en motståndshandling.

Feministiskt Perspektivs utsända dväljs i en obskyrt svårfunnen vindslokal belägen i Västberga industriområde. Runtom mig trängs damer i 40-talsklänningar och herrar i hårdrockströjor på provisoriska långbänkar.

Vi har samlats för Mars Attacks!, en wrestlinggala. Alltså inte grekisk-romersk brottning, utan amerikansk wrestling; En vaudevillesport som består i att bisarrt osannolika rollfigurer idkar pseudovåld och histrioniskt publikfrieri i uppgjorda enkelrondsmatcher. Wrestlarnas rollfigurer kategoriseras enligt två dramaturgiska arketyper; den sympatiske protagonisten ”face” och den tölpaktige antagonisten ”heel”.

Sporten skälls ofta för att främja en hegemonisk maskulinitet utgjord av våldsamhet, aggressivitet och misogyni. Denna kritik utgår dock ifrån den felaktiga premissen att brottarna är reella personer och förebilder för en beundrande publik. Jag ser en skabrös varieté som driver gyckel med köns- och klassideal genom parodiska överdrifter.

Dryga två timmar efter utsatt starttid manar galans utropare publiken att välkomna STHLM Wrestlings nyblivne ägare och president, stand up-komikern Messiah Hallberg, med en applåd. Hallberg, vars komik utgår ifrån en odiös heelpersona, skrider in ackompanjerad av Also sprach Zarathustra samt hätska burop från herrarna i publiken.

I rollen som arbetsköpare är han klädd i vit kostym och viftar nonchalant med en fallisk spatserkäpp. När Hallberg har förkunnat att han köpt STHLM Wrestling som en barmhärtighetsgest mot ”patrasket” sätts föreställningen igång ordentligt med en serie matcher.

Påfallande mycket tid ägnas åt teatrala aspekter, såsom bombastiska entréer och att jaga motståndaren runt ringen, snarare än åt konkret handgemäng. En officiell domare närvarar i ringen, men hans jurisdiktion omfattar knappt mer än att räkna upp till ett visst nummer när en wrestler legat kullstjälpt för länge och därpå konstatera vederpartens seger.

Rollfigurerna och deras bakgrundshistorier ter sig som något Ira Levin skulle ha fabulerat ecstasypåverkad. För att nämna två exempel har Manimal utsatts för tortyrliknande genetiska experiment av exilnazister i Argentinas djungel och är nu en hybrid av gris och människa medan Teen Wolf är en föräldralös lykantropyngling som slåss mot betalning för att finansiera sin prästerlige fosterfars spritvana.

Häri konstrueras genus genom simulans av normativa manlighetsattribut som brutalitet och dominans samtidigt som dessa blottläggs som artificiella snarare än naturgivna. Wrestlarna framställer bilden av proletära män som kroppsfokuserade och verbalt obegåvade så groteskt tillskruvat att det blir en karikatyrmässig motståndshandling.

Presidenten, å sin sida, behöver inte befatta sig med tarvligt våld, utan iscensätter sitt genus med maktposition och bildning. Däremellan allegoriserar utroparen och domaren det småborgerliga mellanskiktet som tjänar under kapitalet, men även är delegerade beslutsfunktioner.

Andelen kvinnor i publiken är större än jag förväntat mig. Av merpartens koaffering att döma har de främst lockats hit av Miss Diamonds burleska pausunderhållning. Vederbörande artist framstår som en glamourös anakronism med sin stola, sina lösögonfransar och sina plymer i den utstuderade håruppsättningen.

Till tonerna av Eartha Kitt drar Miss Diamond lekfullt av sig de röda aftonhandskarna i en konstruerad hyperfemininet. Vid slutet av varje framträdande blottar hon en glittersprayad lekamen vars tungt hängande liljekullar pryds av tofsar och vars mage väller ut över ryschtrosorna.

Mest remarkabelt i nattens viriliserade commedia dell’arte är fribrotterskan Jenny Sjödins match mot heelskåningen Anderson. När den pykniske Anderson intar ringen svept i skånska flaggan etableras hans persona som hatobjekt omedelbart. Den lokalpatriotiska Stockholmspubliken överröstar hans inledningstal med bullersamma smädelser. ”Tala svenska!”, ”Skåne åt Danmark!” gastar två damer bredvid mig.

Sjödin har dock ingen objektifierad roll. Hon är rätt och slätt Jenny, subjekt med gedigen erfarenhet av amatörbrottning och ett iögonfallande kvinnokampsmärke tatuerat på höger arm. Utan att spela babyface vinner hon åskådarnas djupaste sympati. Ända fram till Sjödin triumferar genom att trycka ned Anderson och hålla upp hans vänstra ben med ett järngrepp skanderar publiken ”JENNY, JENNY!”. När matchen avslutats värvas hon av president Hallberg till hans klubb.

Men så fort Sjödin har signerat kontraktet överfalls hon av sju wrestlare på presidentens begäran. Septetten låtsas stampa på hennes huvud till publikens himmelsskriande avsky. En metafor för kvinnans lott i patriarkatet måhända? ”Ibland är det svårt att vara kvinna” skrockar Messiah Hallberg och duckar för en kastad ölburk. Vid nästa gala ska Sjödin hämnas i en 7-MAN GAUNTLET MATCH.