Lust och last i konsten

2011-03-25 | Paula Melkersson padlock

KULTUR

Århundraden av nakenhet, erotik, manlig blick och sexualmoral i konsten visas på Nationalmuseums nyöppnade utställning Lust och last. Paula Melkersson är förbluffad och förtjust.

Vällustiga nymfer, liderliga gubbar, giriga kopplerskor, halvnakna nunnor och fallosar med bitmärken – säg den erotiska konst som inte finns att beskåda på Nationalmuseums nyöppnade utställning Lust och last.

Erotisk konst är i och för sig en missvisande beteckning för museet tar ett vidare grepp än så. Som utställningstiteln antyder finns här ambitionen att visa hur konsten använt sexualitet och nakenhet för att skildra både dygd och synd.

Här finns sedelärande allegorier och eggande mytologiska motiv sida vid sida i den äldre konsten (15- och 1600-tal). I nästa sal samsas stadsscener och prostitutionsmotiv från urbaniseringens tid med statyer prydda med fikonlöv för att visa hur städernas anonymitet gjorde dubbelliv till en ny möjlighet, samtidigt som konsten blev offentlig och därmed granskad i de moraliska sömmarna.

Den tredje salen kallas det klandestina rummet och hyser ren erotika och en brevväxling med obscena teckningar av Tobias Sergel och Carl August Ehrensvärd. Dessutom rymmer alkoverna såväl videoverk som ett tvättäkta kyskhetsbälte.

Nationalmuseums uttalade ambition är att så belysa de flytande gränserna för erotikens normer och moral. Men också att fästa besökarens uppmärksamhet på blickens betydelse. Många av utställningens verk var aldrig avsedda att visas offentligt, en del har hängt i gömmorna till nu. Vad händer när det dolda lyfts fram? Med motiven och med oss som betraktar. Och vems blick skapades de för?

I förordet till den innehållsdigra utställningskatalogen påpekar museets överintendent Solfrid Söderlind att konsthistoriens tänkta åskådare naturligtvis var en man. Den nakna kvinnokroppen är självklart ett objekt för den manliga blicken att betrakta. För att problematisera detta har museet lånat in verk av moderna konstnärer som kontrapunkter.

Katalogen är på det hela taget mycket läsvärd och behandlar genomgående feministisk teori och kvinnors perspektiv i essäer över såväl konstens som sexualitetens historia. Här beskrivs bland annat hur lagstiftning kring och synen på våldtäkt, äktenskap, otukt och kvinnors sexualitet har förändrats genom tiden. Bland annat framgår att myten om kvinnans avsaknad av sexuell lust är ett senkommet påhitt – på flera av de äldre verken avbildas till exempel kvinnor som tillfredsställer sig själva.

Utställningskatalogen är dessutom välbehövlig för att uppfatta subtiliteterna i museets ambitioner – utan vägledning av den eller av en guidad tur är det lätt att övermannas av allt inbjudande hull och alla muntert uppnosiga fallosar. Utställningen är över måttan innehållsrik och åtminstone den här betraktaren fullt sjå med att balansera storögd fnissighet med distanserat intellektuellt intresse.

För det går inte att komma ifrån att det händer något när uppenbart erotiska bilder och föremål lyfts fram i offentligheten. Och det händer något med den som betraktar det. I synnerhet om betraktandet sker tillsammans med andra. En sorts märklig krock uppstår när besökaren förväntas förhålla sig nyktert objektiv till det som skapats med allt annat än nykterhet som mål.

Att omgärdas av århundradens försök att ömsom skildra, domptera och uppmuntra sexualiteten är egendomligt drabbande. Det finns något på en gång rörande, beklämmande och uppfriskande i våra försök att förhålla oss till denna lika eviga som svårbemästrade urkraft.

För det är ingen entydig, lineär historia som berättas på Nationalmuseum. Och mer än något annat placerar den in vår tid i den eviga dragkampen mellan lusten och lasten. I jämförelse med de äldre verkens uppsluppna orgier i hud och vällust ter sig de samtida instrumentella och grå. Effekten bjuder till reflektion kring besökarens egna uppfattningar om lust och erotik.

Själv tvingas jag fundera över varför jag, en heterosexuell kvinna, självklart betraktar de njutningsfullt utsträckta kvinnokropparna som mer erotiska än de relativt få nakna männen. Identifierar jag mig med den betraktade kvinnan? Och har jag då inte bara internaliserat den manliga blicken i betraktandet utan också objuktifieringen av min egen kropp? Så att jag gör en omedlebar koppling mellan erotik och detta att bli betraktad?

I de samtida verken saknas erotiserade objekt. I stället är könet politiserat och sexualiteten skildrad med konnotationer till övergrepp och porr. En trotsigt uppfläkt vagina utmanar den manliga blicken och kräver att vara sitt eget subjekt. En maniskt onanerande kvinna i en skog lyfter fram betraktarens voyeurism.

Fallosar med bitmärken, en kylig glassnippa, ett pärlhalsband av sugmärken – eller är det ett strypgrepp? – bilder från porrsajter med bortretucherade huvudpersoner. Sammantaget ger de moderna verken en kraftigt problematiserad och rätt klinisk bild av sexualiteten.

Det är ett ganska lysande grepp. För det blir tydligt att verkens princip är exakt densamma som i de sedelärande allegorierna från 1600-talet där en erotiskt laddad naken kropp fick tjäna som varnagel för just den lust och synd den kunde uppväcka. För också i de nutida verken tjänar konsten som medel för att dra upp gränsen mellan lust och last, mellan önskvärd och förkastlig sexualitet.

I vår tid handlar det förstås inte om att mana till religiöst påbjuden dygd och varna för synd. Istället lånar konstnärerna bildspråk från pornografi och sexuellt våld för att varna för deras konsekvenser. Så blir det tydligt att vår vision om fri sexualitet på sätt och vis är en utopi.

Den ingår i en lång och förmodligen evig strävan att förhålla oss till sexualitetens svårtyglade kraft. I den kontexten blir vår tids "last" patriarkalt maktmissbruk, porr, övergrepp och medial objektifiering. Och "lusten" den frivilliga, jämställda erotiken.

På det hela taget är Lust och last omtumlande, förbluffande, underhållande, sant fascinerande och djupt tänkvärd. Se den!

Och om ni har möjlighet – köp katalogen. Inte bara för de berikande essäernas skull, utan också för bildernas. Det sluter cirkeln att kunna betrakta dem som de var avsedda att ses – ostört och i avskildhet – så att vi vågar använda den blick som vi innerst inne vill. Vilken är den?