Kampen för kvinnors rättigheter i Egypten har bara börjat

2011-03-09 | Sholeh Irani padlock

UTRIKES

Motdemonstranter attackerade kvinnorna som demonstrerade på Tahrir-torget i Kairo den 8 mars. Andra män försvarade kvinnornas krav. Läs Sholeh Iranis reportage direkt från manifestationerna. Hon skriver om revolutionens döttrar och inledningen på en kamp som inte kan stoppas.

Kvinnorna, beslöjade och obeslöjade, står i första raden och håller sina krav skrivna på A3 papper medan de diskuterar med motdemonstranterna som skriker högt. Kvinnorna visar inte det minsta rädsla.

De tittar motdemonstranterna i ögonen och säger emot. Antalet motdemonstranter ökar för varje minut. Fler unga män ansluter sig också till demonstrationen och försöker hjälpa till och ändra på stämningen och visa solidaritet med kvinnorna. Det skulle bli en miljonmarsch i dag på kvinnodagen i Kario. Men det blev inte alls så. Kvinnorna attackerades och en del jagades iväg. Men deras budskap hördes tydligt och klart.

Manifestationen började vid 15-tiden med en samling utanför Journalistförbundets hus i närheten av Tahrirtorget. Där samlades ett par hundra kvinnor och män som sedan marscherade mot Tahrirtorget. De flesta kända journalister, författare, akademiker och kvinnorättsaktivister.

Varför så lite folk undrade jag och frågade en av kvinnorättsaktivisterna.

– Det händer nya saker hela tiden under dessa dagar. För det första är det en vardag och folk jobbar mitt på dagen. Dessutom har studenter på Kairos universitet börjat en sitt-in-strejk sedan igår med krav på rektorns avgång. Många av de kristna kvinnorna står utanför tv-huset sedan två dagar och protesterar mot våldsamheterna som drabbar den kristna befolkningen och arméns passivitet.

Demonstrationståget marscherade mellan bilar och i trafiken och kom fram till Tahrirtorget. På några minuter samlades en lika stor grupp motdemonstranter. En del ropade slagord och annat för att förlöjliga kvinnornas krav.

Demonstranterna ropade allt de orkade: Vi vill ha frihet, vi vill ha social rättvisa! Vi vill ha jämställdhet!

Motdemonstranterna skrek: Ni är Mubarak-anhängare! Gå hem.

Jag vänder mig om och ser ett bekant ansikte. Det är Tarek Maydaa, min Facebook vän och telefonkontakt, en av demonstrationsorganisatörerna. Han är klen men ropar högt och uppmuntrar sina kompisar som står på kvinnornas sida att göra det samma.

Är det Tarek? Vi skakar hand genom folkmassan. Vad säger de här arga männen frågar jag.

– De tror att vi är Mubarak anhängare. Mubaraks regim påstod sig vara den främsta försvararen av Egyptens kvinnor, vilket inte var sant alls. Det brukade vara officiella 8 mars demonstrationer under Mubaraks tid. Folk blandar ihop saker och ting, tror Tarek.

– Vi har protesterat från den första dagen mot Mubaraks regim, mot alla korrupta politiker. Och nu kämpar vi vidare för kvinnornas lika rättigheter, som en del av våra medborgarrättigheter och friheter. Vi kräver civila lagar, vi kräver en ny grundlag som försäkrar jämställdheten mellan könen. Kvinnor förtjänar sina rättigheter, de har kämpat sida vid sida med oss män, de har blivit skadade och mördade. Kvinnor har stått på detta torg dag och natt, medan en del män sov hemma i säkerhet. Och nu är det dags för alla feminister, för alla egyptiska medborgare att försvara kvinnornas rättigheter i Egypten.

Det blir bråk i folkmassan. En ung beslöjad kvinna står mitt bland de arga männen och diskuterar intensivt med dem. Hon ger sig inte. Svarar en man som försöker övertyga henne om att gå hem. Jag tappar bort Tarek.

Vad säger de här motdemonstranterna frågar jag en ung kvinna som står lite längre bak, där en större grupp av demonstranter står och pratar eller intervjuas av media.

– Det började mycket bra. Men nu är det en del aggressivitet mot oss och det är inte så behagligt. Men de lugnar ner sig. Det var så här i början av revolutionen och det ordnade sig senare. Det blir bra, säger Manal Karrara, artist med en Palestina sjal runt halsen.

Hon besökte Sverige med sin grupp Musicians without borders i förra året och sjöng i många kyrkor, berättar hon med glädje och fortsätter:

– Nu har de valt bara en kvinna till minister i den nya regeringen. Det här duger inte. Vi måste sprida medvetenheten om vikten av kvinnors delaktighet i livets alla områden.

Jag går runt och pratar med kvinnor som utan undantag talar om beslutsamheten att kräva sin del av revolutionen. De säger att vi har varit med och vi ska få våra krav genomförda.

Ett flygblad på arabiska delas ut. En ung kvinna översätter.

– Kvinnokoalitionens krav är att kvinnorna ska vara representerade i kommittén som ska skriva den nya grundlagen. De vill att de nya lagarna ska ge män och kvinnor lika rättigheter, särskilt de diskriminerande familjelagarna från Mubaraks tid ska upphävas. Koalitionen kräver också att alla former av sexuella trakasserier och våldet mot kvinnor ska kriminaliseras och att kvinnor ska kunna ställa upp i presidentvalet.

En del säger till oss att demonstrationen är över och andra säger att de ska stå där och vänta på fler folk som ska dyka upp. Nu finns det ett par tusen människor på hörnet av tahrirtorget. Jag och mina kollegor går över torget för att köpa mat och vatten för att kunna stå kvar längre. När vi är på väg tillbaka till kvinnodemonstranterna, ser vi en stor folkmassa som jagar några iväg från torget. Svårt att se vad som händer.

– Några kvinnor blev slagna av motdemonstranter och andra jagades iväg, berättade en ung kvinna som stod kvar på demonstrationshörnet.

– Någon annan sade att många kvinnor sprang iväg och gömde sig i affärer kring torget. Vi kunde inte hitta några av de som vi hängde med från Journalisthuset. De flesta journalister var redan borta. Men fortfarande var många unga kvinnor kvar och fortsatte diskutera och debattera. Motdemonstranterna tog sig in i det hörn där kvinnodagens demonstranter stod tidigare. Vi såg en ung beslöjad kvinna jagas runt av några arga män. Andra män hjälpte henne och skyddade henne ifrån dem.

– Jag ser en ung och vacker kvinna som står och ler med kvinnokoalitionens krav i sin hand. Är hon inte rädd, undrar jag. Danail Gharabai övertygar mig om att egyptiska kvinnor kommer att kämpa vidare för sina rättigheter. Jag förstår att kvinnorna i Egypten går inte att skrämma.

Hur känns det? Är du besviken på att dagen blev som den blev?

- Det var förväntat! Vi lever fortfarande i ett patriarkalt samhälle. Vi har en lång kamp framför oss. Men vi låter inte den här motdemonstrationen och dagens attack tystna ner oss.

- Vi har blivit empowered av revolutionen. Revolutionen har förstärkt vår förmåga att kräva våra rättigheter som medborgare och vidare som kvinnor. Vi är starka.

Det var en hel del diskussioner och bråk här i dag. Vad betyder det här för kvinnorörelsen att bli attackerad på kvinnodagen?

- Jag tycker i och för sig att det är bra med debatter. Men det här är bara början på en kvinnorörelsens resa. Varje feministisk rörelse började så här. Med motstånd från patriarkatet. Vi måste förbli hoppfulla.

Så du är inte alls besviken på denna dag?

– Ingenting kan få mig att känna mig nere.

Så ingenting kan stoppa revolutionens dotter?

– Nej ingenting!

Jag kan inte hålla tillbaka mina tårar. Jag kramade revolutionens dotter och var inte längre besviken på Egypten. Hon är Egypten.

Mobilen ringer. Det är Hibaaq Osman, en av kvinnorättsaktivisterna som har koll på oss. Hibbaq hade hört från andra kvinnor som jagades bort, att det var farligt att vara kvar på demonstrationen.

– Gå därifrån på en gång, skriker hon oroligt i luren.

– Men det finns fortfarande andra kvinnor här.

– Nej, gå på en gång. De kan ta hand om sig själva. Ni är utlänningar.

Jag, Azar och Emma som rest tillsammans till Kairo springer över torget till tunnelbanan för att åka till universitetet med hopp att kunna komma in och intervjua de strejkande studenterna.