Fascinerande om uigurisk rättskämpe

2011-03-04 | Johanna Rickne padlock

KULTUR

Johanna Rickne läser om en modig kvinna som offrat allt för sitt folks frihet. Och får en fängslande inblick i en av Kinas minoriteters levnadsförhållanden.

FAKTA:

Kampen mot Draken: En kvinnlig ledares frihetskamp i Nordvästra Kina

Av Rebiya Kadeer och Alexandra Cavelius

Narin förlag, 2010

Johanna Rickne är doktor i Nationalekonomi och forskar om Kinas industrisektor vid Institutet för Näringslivsforskning i Stockholm.

Kina är en snabbt växande ekonomisk stormakt. Men det är också ett land där mänskliga rättigheter är starkt eftersatta. Särskilt känsliga är frågorna om Kinas minoritetsfolk, 55 folkgrupper som sammantaget utgör ungefär tio procent av Kinas befolkning.

En av dessa grupper är turkfolket uigurerna som bor i regionen Xinjiang, ett vidsträckt och omtvistat landområde som inlemmades i folkrepubliken Kina efter revolutionen 1949.

En av de mest kända uiguriska rättighetskämparna är Rebiya Kadeer. Kampen mot draken är berättelsen om hennes liv, nedtecknad av Alexandra Cavelius.

Berättelsen är en fascinerande historia om hur Kadeer blivit Kinas rikaste kvinna, representant för sin region i den Nationella Folkkongressen, fängslats i sex år för sina politiska åsikter och slutligen flytt till USA där hon nu lever i exil samtidigt som hon aktivt arbetar för uigurernas rättigheter som ledare i den Uiguriska Världskongressen.

Under detta turbulenta liv har Kadeer offrat mycket. Inklusive sin egen och sin familjs hälsa och frihet.

Efter det kinesiska övertagandet förlorar Kadeers familj snabbt sina rikedomar och blir tvångsförflyttade. För att ha råd med sjukvård till sin mor går Kadeer vid femton års ålder med på att giftas bort och försakar därmed sin möjlighet att liksom sina syskon få en universitetsutbildning.

Mannen misshandlar henne och när hon till slut kräver skilsmässa står hon som ensam, fattig och lågutbildad kvinna – dessutom med sex barn – på samhällets statusmässiga botten.

I denna utsatta situation bestämmer sig Kadeer för att bli rik. Vilket är lättare sagt än gjort i en kommuniststyrd region med en strikt patriarkal samhällsordning såsom den uiguriska.

För att skona släktens heder förklär hon sig med en slöja för att dölja sin identitet och öppnar ett tvätteri. Vinsten därifrån blir sedan grundplåten för hennes alltmer vidsträckta handelsresor och slutligen ett affärsimperium och positionen som Kinas rikaste kvinna.

Hennes mod gör även att hon trotsar konventionerna och på egen hand letar upp en man att gifta sig med. Med honom förhandlar hon även till sig att få fortsätta att delta i arbetslivet även som hans hustru.

Ett stort värde med Kadeers berättelse är lärdomarna om uigurernas levnadssituation, gradvis insamlade av Kadeer genom sin affärsverksamhet och sina resor. Hon beskriver hur hennes folk systematiskt tilldelats en underordnad ställning i regionens politiska och ekonomiska struktur.

Deras möjligheter till utbildning och kvalificerade arbeten är betydligt lägre än för Han-kineser. När Kadeer besöker en jordbävningsdrabbad by år 1997 för att överlämna en donation hurrar byborna för Mao som tack. ”Mao dog för länge sen” upplyser då Kadeer varvid en bybo försiktigt påpekar att ”Vi har inte tillåtelse att läsa tidningar här”.

Liksom andra ekonomiskt inflytelserika personer i det kommunistiska Kina tilldelas Kadeer en plats i den statliga administrationen. Som representant i Folkkongressen håller hon ett antal år senare ett otillåtet tal om uigurernas situation, väl medveten om en sannolik dödsdom.

På grund av att fallet ådrar sig internationell uppmärksamhet fängslas hon istället. Därmed ges en högst läsvärd och sällsynt inblick i den stängda sfär som är det kinesiska fängelsesystemet. Här tillbringar fångarna 20 timmar om dagen vid sina symaskiner.

Tortyr är vanligt och Kadeer placeras veckovis i en pytteliten och becksvart källarcell. Andra fångar ges möjlighet till förkortade straff om de rapporterar om hennes göranden eller stör henne på alla tänkbara sätt.

Det är synd att Kampen mot draken inte skrivits av huvudpersonen själv. Berättelsen känns ofta livlös och utan reflektion. Hur tänker Kadeer när hon är redo att offra sitt liv för att skydda en patriarkal samhällsordning som hon själv gjort uppror emot i alla sina gärningar?

Hur förhåller hon sig till att flera av hennes barn suttit i fängelse och än i dag hålls som gisslan av de kinesiska myndigheterna i Xinjiang? Och hur ser tankeprocessen ut när man offrar sin egen frihet och hälsa, och den hos sina barn, för sin folkliga kamp?

Utvecklingen av det fattiga Xinjiang är en aktuell fråga i den kinesiska debatten. Nästa femårsplan för åren 2011-2015 förväntas införa stora investeringar i regionen. Det är dock oklart hur den ekonomiska satsningen kommer att påverka uigurerna.

Eftersom Xinjiang besitter stora andelar av Kinas totala tillgångar på olja, naturgas och kol kan kapital förväntas satsas på de statliga företagens aktiviteter inom dessa områden. Sådana insatser kan dock knappast väntas medföra ökad ekonomisk och social jämlikhet mellan uigurer och Han-kineser.

De kan förväntas ha en relativt liten effekt på sysselsättningen, och vinsterna av råvaruproduktionen tillfaller statliga företag som inte återinvesterar i den lokala ekonomin. Kritik kan även riktas mot planerna på ”bistånd” från Peking genom inflyttning av Han-kinesiska experter.

Den invandring av Han-kineser som redan genomförts har gjort uigurerna till en minoritet även i sin egen region. I och med detta blir också Rebiya Kadeers förhoppning om regional självständighet alltmer avlägsen.