Bild: Makadam

Torrt om att åldras rätt

2011-02-18 | Cecilia Köljing padlock

KULTUR

Cecilia Köljing söker vägledning i ickenormativt åldrande i en antologi som lovar mer än den håller.

Titel: Livslinjer – berättelser om ålder, genus och sexualitet

Författare: Fanny Ambjörnsson och Maria Jönsson (red.)

Förlag: Makadam, 2011

När jag skulle fylla 30 fick jag hela tiden frågan om jag hade börjat krisa än. När jag oförstående ryckte på axlarna sa alla bombsäkert: ”det kommer!” Tydligen får alla en 30-årskris. Förr eller senare.

Sedan dess har jag börjat skärskåda 30-plussare i min närhet. Vi har singlarna som börjar få panik över att ”alla andra skaffar barn”. Vi har nyseparerade som gjort slut med sina respektive för att det var ”nu eller aldrig”.

Vi har dem med ångest över att de fortfarande jobbar kvar på samma skitjobb/inte har pluggat färdigt/fortfarande går till samma barer som när de var 20/fortfarande får ekonomisk hjälp från mamma och pappa.

Det blir mer och mer klart att 30-årskrisen inte handlar om ålder utan om kraven som följer med att bli ”vuxen”. Kraven på hur man åldras på rätt sätt.

Livslinjer är en antologi om åldrande, genus och sexualitet. En mängd olika forskare medverkar med texter om bland annat åldersanarki i Kerstin Thorvalls romaner, äldre mäns sexualitet och framgångsrikt åldrande.

Syftet är att undersöka samspelet mellan ålder, genus och sexualitet och texterna kretsar kring teorin om en normativ livslinje, om åldrande som ett förbestämt schema eller en utstakad stig.

Viktiga delar i den normativa mognadsprocessen är bland annat tvåsamhet, reproduktion och heteronormativitet. Den är även klassmässigt kodad och utgår ofta från medelklassens bild av vad som är eftersträvansvärt; utbildning, karriär och äktenskap.

Men en förutsatt livslinje bör inte bara innehålla vissa bestämda element, dessa bör också komma i en viss speciell ordning, som om vi alla lever efter manualer över hur ett liv bör se ut.

Ålder har länge varit en underrepresenterad kategori i den feministiska forskningen trots att det är en starkt hierarkiserande princip i samhället. Det var dels det som gjorde mig intresserad av boken.

Jag lockades även av det utlovade innehållet; inte bara undersökningar av det förväntade åldrandet och de gränser som finns för en levnadsbana utan även öppningar och möjligheter att bryta mot denna.

Jag förväntade mig att boken skulle ha subversiv potential, innehålla tänkvärda resonemang som jag kunde skicka vidare till mina krisande vänner. Men när jag tagit mig igenom de drygt 200 sidorna med stundtals plågsamt akademisk text är jag mest förvirrad.

Vad har jag egentligen fått ut av boken? Att jag för att förstå kapitlet om att åldras med värdighet först måste ta till mig 2000 år gamla teorier från Seneca och Cicero?

Det finns en diskrepans mellan det lockande och nästan lättsamma tilltalet i baksidetexten och det tunga akademiska innehållet och jag undrar vem som är den avsedda läsaren. Nu finns det en risk att Livslinjer den hamnar mellan två stolar.