Så mycket Magnus Hedman har det aldrig suttit i en soffa som hos Malou i Efter 10.

Vuxna män som talar om sig själva i tredje person

2011-02-04 | Märit Rönnols padlock

KRÖNIKA/SPORT

När Malou von Sivers inleder den tionde säsongen av “Efter Tio” är hennes första gäst den före detta fotbollsmålvakten Magnus Hedman. Klippet har på TV4Plays hemsida titeln “Magnus Hedman talar ut”. Efter sexköpsdomen är det den första och enda intervjun. Sedan ska han gå vidare med sitt liv och “landa som person” säger Hedman.

Läs Märit Rönnols förra krönika om Magnus Hedman här.

- Vad har du för kvinnosyn? Undrar von Sivers.

- Vad menar du?

- Ja, hur skulle du beskriva den. Många undrar ju säkert hur den är. Efter att ha varit med om en sån här kväll.

- Jag upplevde att vi fattade tycke för varandra. Min kvinnosyn är rätt bra, med tanke på att jag haft ett äktenskap i tio år. Men under de sista åren har jag dejtat för mycket. Nu är jag väldigt försiktig med att träffa någon. Jag respekterar kvinnor. Jag älskar smarta kvinnor.

Han är där för att berätta sin historia. Sanningen, som han kallar sin historia för, är den enda. Han har inte köpt sex. Han har levt ett liv som satt honom i den här situationen.

“Den här situationen” är att han blivit dömd för sexköp efter en “galen festnatt” på hotell (se krönika från 14 januari 2011). En dom är inte en situation. Men det tycker alltså Magnus Hedman.

I hans sanning berättar han om killgänget som tittar på fotboll. Sedan åker de till ett hotell där några av killarna, ska bo för natten. Sen dyker det plötsligt upp tjejer. En av dem fattar han tycke för, något som han anser var ömsesidigt. Han har sex med henne.

Sedan dyker polisen upp. Hans första tanke?

“Är det någon som anklagat mig för våldtäkt, som andra idrottsmän råkat ut för?”

Den tanken är osmaklig och också felaktig. Felaktig för att Magnus Hedman inte är en idrottsutövare längre. Han har inte varit det på över ett halvt decennium. Osmaklig för att han relativiserar våldtäktsanklagelser mot idrottsmän som något de “råkar ut för”, för att de är idrottsutövare. Inte som brott som de bör dömas för om de är skyldiga.

Malou von Sivers behandlar 37-åriga Hedman som en liten pojke som varit busig, varvat med att lyfta domarna han har mot sig. Hon letar efter orsaker i hans barndom. Allt rinner av honom. Blir det för nära övergår han att svara i tredje person.

“Vart var Magnus Hedman under den här perioden” säger han när frågan om tiden som varit blir för svår. Han distanserar sig från sig själv. Jaget blir relativt. Och därigenom också handlingarna. Det var en annan Magnus Hedman som dopade sig. Som festade för mycket. Som umgicks med prostituerade. “Så långt ifrån fotbollspelaren Magnus Hedman man kan komma” säger han. Den personen som gjort allt detta alltså inte den Magnus Hedman som sitter i soffan för att “öppenhjärtligt berätta sanningen”.

Det blir inte speciellt öppenhjärtligt. Svaren låter inövade. Allt sägs med samma tonläge. I ansiktet syns inga känslor. Han tycks inte visa ånger. Vi får se klipp från en intervju som han gjorde med TV4 från 2009 med anledning av anklagelserna om dopning. Han tittar reporten i ögonen hela tiden, och hävdar utan att blinka att tabletterna var multivitaminer från USA. Och att han inte ska ljuga ihop någon historia, detta är sanningen.

Han ser lika självsäker och självklar ut i intervjun med Malou von Sivers två år senare, med nyblonderat hår och moderiktig brun kostym, när han slår fast att han ljög i intervjun från 2009.

Att polisen tar in honom misstänkt för narkotikainnehav beskriver han som “Den första incidenten som börjar min negativa resa”. Alltså inte det faktum att han dopat sig, utan att polisen tar in honom. Det visar på en stor brist på sjukdomsinsikt.

Själv verkar Magnus Hedman tycka att erkännandet att han ljög är sensationellt, men att skylla på “någon annans byxor” och att man har dopningspreparat i blodet gör att jag snarare är förvånad att det tagit så lång tid för honom att säga det högt som alla redan förstått.

Hans “negativa resa” kommer från att självbilden helt var byggd på fotbollen, det är lätt att förstå av intervjun. Han beskriver sig som livrädd när hans karriär var över och han återvände till Sverige från England .

“Vad ska Magnus Hedman göra nu?” undrar han retoriskt. “Jag hade inga mål. Jag var en bebis. Det är lätt att bli bortskämd som fotbollspelare, någon putsar skorna åt dig, ger dig mat, biljett till flyget, hjärnan är inte aktiverad.”

Än en gång är det någon annan som har ansvar. Vi ska tycka synd om honom för att han blev bortskämd och att hans hjärna inte var aktiverad. Något som de flesta personer brukar ta ansvar för själva.

Mot slutet av intervjun börjar de prata om framtiden.

“Jag ska inte säga att jag lärt mig...”

Men vad det är som han inte lärt sig får vi inte veta. Inte heller kommer någon följdfråga på detta. Fåordigt pratar han om ett nytt projekt med “Musik och näringsliv. Hitta beröringspunkter där.”

Han berättar för Malou von Sivers att han måste ha ett mål. Det är fortfarande en bebis som pratar. En bebis som saknar mål i livet. En bebis som inte ens ber Malou von Sivers om att tro på honom; han utgår ifrån det. Vad är det som säger att detta är “the truth and nothing but the truth”? Varför ska vi köpa hans sanning?

Aftonbladet väljer att tro på honom. “... igår bröt han [Hedman]sin lögnspiral” skrev de efter intervjun.

“Det var den mest genuina Magnus Hedman som någonsin suttit i en soffa som deltog i intervjun igår.” Säger han om sig själv till tidningen efteråt.

Det må så vara. Men vilken av alla “Magnus Hedman” det var som satt där är svårt att säga. Det är också svårt att säga varför media ska ge honom denna tid att bygga upp sin persona.

En persona som talar om sig själv i tredje person.