Demonstration i Sana, Jemen, 3 februari 2011.

Bild: Tanya Holm

Män och missnöje i Jemen

2011-02-04 | Tanya Holm padlock

UTRIKES

I skuggan av upproren i Tunisien och Egypten, och som en direkt följd av dem, höjs allt fler röster i protest mot despoterna i Mellanöstern. Tanya Holm var på plats vid torsdagens massdemonstration i Jemen och rapporterar för Feministiskt Perspektiv om männen och missnöjet vars yttringar sprider sig i regionen.

Läs också:

Nawal El Saadawi: ”Jag deltar i gatudemonstrationerna varje dag!”

Gemenskap och stolthet i Egypten

Demokrati kräver fortsatt kamp

Ingen väg tillbaka

Röster om Tunisien

Tunisiens kvinnor kräver jämställd konstitution

Jag dansar, alltså finns jag

Leve kampen för det egyptiska folket!

Jag dansar, alltså finns jag

Nej till korruption, nej till diktatur, ropar människor i Jemens huvudstad Sana då tiotusentals demonstrerar, torsdagen den 3 februari.

Dagen är utropad till Ilskans dag av journalisten, oppositionspolitikern och människorättsaktivisten Tawakkol Karman. Hon kallar Jemens folk till en revolution likt den i Tunisien och Egypten.

Så gott som samtliga demonstranter är män. Några av dem förklarar att det beror på trängseln och knuffarna, att kvinnor inte trängs bland så många män. Andra säger att kvinnorna kommer att hålla en egen demonstration mot presidenten och regeringen nu på lördag i en annan del av Sana.

Karman är medlem i oppositionspartiet al-Islah som varit med och organiserat demonstrationerna mot regeringen. Till dem har även människor utan partipolitisk anknytning kommit för att visa sitt missnöje mot president Saleh och regeringen.

- Folket vill ha regimskifte, ropar massorna utanför Sanas universitet.

Muhamad al-Sadri kom från Taiz till huvudstaden för att demonstrera. Han är 23 år och säger att han saknar såväl utbildning som arbete.

- Jag kan inte läsa och skriva. Vem ska lära mig det, undrar han.

Enligt Världsbankens siffror från 2005 är enbart 35% av kvinnorna och 73% av männen i Jemen läskunniga. Al-Sadri säger att det vore bättre om ett annat land, vilket som helst, tog över. Han ser hellre att USA kommer in och regerar, än att president Saleh sitter kvar vid makten.

I folkmassan reses omedelbart protester. Al-Sadri puttas åt sidan av män som tränger sig fram för att säga emot.

- Han menar inte vad han säger, påtalar Abdul Hadi al-Ahdal, en 24-årig lärare från huvudstaden.

-Jemen är ett arabiskt land, vi ska regera oss själva. Det finns många utbildade och bra människor här som kan leda Jemen. Vi behöver inte USA eller ett annat land, säger han.

Al-Sadri kommer tillbaka och förtydligar att Saleh är så pass undermålig som president att han tror USA skulle göra jobbet bättre. Han vill lära sig att läsa och skriva och det gör honom detsamma vem som ser till att han får den möjligheten.

Landets officiella arbetslöshetssiffra beräknades år 2008 till 44 %. Al-Ahdal säger att läs- och skrivkunnighet varken värderas eller leder till arbete.

- De som har en examen har bara tomater och potatisar, inget arbete. Men de som inte utbildat sig har ministerposter i regeringen. Var finns de mänskliga rättigheterna, undrar han.

Al-Ahdal förklarar varför han och hans vänner demonstrerar på Ilskans dag.

- Vi vill välja en ny president och en ny regering. Vi vill inte ha denna president eller regering. Vi är trötta på dem. Vi vill ha förändring, säger al-Ahdal.

På frågan vilken slags förändring han viss se svarar han följande.

- Vi, hela det arabiska folket, inte bara egyptier och tunisier, vill befrias från kontrollen av oss, vi vill inte ha de dåliga regeringarna som bara ser efter sig själva och inte bryr sig om folket. Regeringarna bryr sig inte om våra rättigheter. De vill enbart ha oss som slavar och tjänare. Vi är trötta på dem, nu räcker det! Vi vill att folket ska kontrollera sig själv, säger han.

Dagen före Ilskans dag meddelade president Saleh, 64 år, att han inte kommer att ställa upp i nästa presidentval 2013. Han har suttit vid makten i drygt tre decennier, först som Nordjemens president och, sedan enandet av Nord- och Sydjemen 1990, som den nya republikens president.

- Landets intressen kommer före mina egna intressen, sa presidenten då han talade i parlamentet.

Han lovade att inte ge makten till sin son och uppmanade oppositionen att frysa sina protester.

Taha är 24 år och vill inte uppge sitt riktiga namn. Han studerar språk vid universitetet och pekar mot campus drygt 50 meter bort.

- Vi har hört presidenten säga så tidigare, att han inte kommer att ställa upp i nästa val. Han gör det alltid ändå. Vi litar inte på honom. Vi vill ha regimskifte nu, säger Taha.

Gatorna framför universitetet fylls av människor. Vissa har klättrat upp i träd, byggnader och gatlyktor. Andra bär plakat med Che Guevaras berömda ansikte. De förklarar att revolutionen nu nått Jemen.

”Åk till Saudiarabien”, står det på en äldre mans plakat. Någon ropar att Saleh bör följa Ben Alis exempel och flytta dit, till grannlandet i norr. En annan man, intill, säger att revolutionen når Saudiarabien om en månad, men först kommer Syrien och Jordanien förändras.

Muhamad Wahal instämmer inte i förutsägelsen. Han är 28 år och anställd förmyndare. Han anser att protesterna går för fredligt till för att någon förändring ska kunna ske.

-Vi behöver förstöra allt, alla byggnader och allt runtomkring, säger han.

Intill spelas jemenitisk musik och män dansar traditionella danser ihop. Några köper glass eller grillade majskolvar. De håller varandra i hand och viftar den jemenitiska flaggan.

- Det är bättre att vi tar sönder allt och skapar något nytt, säger Wahal.

Han stödjer varken presidenten eller oppositionen, är varken höger eller vänster, utan sin egen, säger han. Han vill ha ett nytt Jemen där människor har tillgång till utbildning och jobb.

- Rop och dans förändrar ingenting. Vilken förändring kan komma om alla bara ropar och dansar, undrar han.

Fouad Al-Ghamkhar är 32 år, advokat, journalist och poet. Han är medlem i al-Islahpartiet och har just hållit ett tal till demonstranternas instämmande rop. Han säger att demonstrationen visst förändrar Jemen.

- Vi är Jemens röst, säger han och lyfter handen mot demonstranterna som ropar efter på förändring.

Samtidigt samlas tusentals människor i en pro-regeringsdemonstration på Befrielsens torg, ”Tahrir”, i huvudstaden, där oppositionens demonstrationer antogs ske. Dagen innan hade polis och militär monterat stora tält på platsen som på så vis istället blev en samlingspunkt för regeringens supportrar.

Muhammed al-Manakha är 19 år och student. Han pekar på ett av tälten och säger att just det tältet har ställts upp för dem som kommer från hans by.

- Varje by har fått ett eget tält här på torget, säger han.

Han är inte mycket för politik men har kommit för att hälsa på folk och umgås med vänner. Al-Manakha säger att han och de andra fått bussresan, maten och allt betalt för att komma till huvudstaden och visa sitt stöd för regeringen. På frågan om vem som betalar resan och uppehället skrattar han.

- Presidenten så klart, svarar han.

Jemens flagga och bilder av President Saleh trängs bland plakat i stöd för regeringen.

”Ja till presidenten, nej till kaos, ja till stabilitet”, ropar massorna.

Ett tiotal män kommer fram och meddelar sitt stöd för presidenten. De säger att Jemen måste förbli enat och att stabiliteten måste upprätthållas. I vad som tidigare utgjorde Sydjemen finns ett missnöje mot regimen och en separatistisk rörelse har vuxit fram. I Syd höjs röster om en delning av Jemen. På Tahrir pekar män på Salehs porträtt och säger att enbart han kan hålla landet enat och stabilt.

Runt lunchtid lämnar stora skaror den regeringsstödda demonstrationen. Samtidigt öppnar en khatmarknaden. Khat är en drog som påminner mycket om amfetaminens effekter och skador. Det utbredda beroende av khat framhålls ofta som ett av hindren till att Jemen ska demokratiseras. Tuggandet av drogen sägs gå före mycket annat.

Flera har sagt att dagens demonstrationer var planerade till mellan klockan 9 på morgonen och 12 på dagen så att människor både skulle kunna demonstrera och tugga khat. Skulle valet stå mellan de två antogs betydligt färre demonstrera.

När khatmarknaden öppnar förlorar även demonstrationen utanför universitetet anhängare. Ändå fortsätter ropen.

- Nej till korruption. Nej till diktatur!