Jag dansar, alltså finns jag

2011-02-04 | Simone Lindsten padlock

UTRIKES

Ska Dina Talaat bli den sista att dansa som en vulkan i Egypten? Simone Lindsten har läst och sammanfattat Jean-Gabriel Fredets artikel om magdans-stärnan och feministen i senaste numret av Le Nouvel Observateur.

FAKTA DINA TALAAT

1964 föds hon i Rom
1987 kommer hennes första film ”El-Kammasha”
1999 öppnar hon dansskola i Kairo
2011 publiceras hennes bok ”Min frihet att dansa”

Läs också:

Nawal El Saadawi: ”Jag deltar i gatudemonstrationerna varje dag!”

Gemenskap och stolthet i Egypten

Demokrati kräver fortsatt kamp

Ingen väg tillbaka

Män och missnöje i Jemen

Röster om Tunisien

Tunisiens kvinnor kräver jämställd konstitution

Leve kampen för det egyptiska folket!

Med sammetsmörka ögon, en skulptural siluett, handleder som framhävs av armband och en stor diamantring på pekfingret har Egyptens senaste (sista?) magdansös en plastik som kan göra en dansande dervisch avundsjuk. Denna främre Orientens stora stjärna, till hälften Scheherezade och till hälften spektakeldrottning, ororar sig för sin konstarts framtid. Dina Talaat har dansat orientalisk dans sedan hon var 15 år, men nu säger hon: ”Idag ser jag inte någon framtid för dansöser i Egypten. Utomlands exploderar orientalisk dans eller magdans, men i Kairo, i skolan där jag försöker undervisa i dans och förmedla dansmusikens själ, hittar jag ingen som kan föra dansen vidare. Omvärlden tycker mer om oss än våra egna landsmän. En kommande stjärna inom orientalisk dans kommer kanske att födas långt från faraonernas land...”

Kan det bli så att denna ”passionara” av egyptisk medelklass med högskoleutbildning i filosofi, hjältinna i 17 filmer och ett oräkneligt antal TV-serier kommer att vara den sista av sitt slag? Hon drömmer sig tillbaka till 1960- och 70-talen i Kario, då kvinnor bar kortärmade klänningar och inte tvekade att visa sina ben. Dina Talaat är rädd för de religiösa ledarnas vrede i det land, som tidigare var öppet, och där man alltid älskat att dansa och skratta. Sharia-lagar infördes i konstitutionen år 1971, och under de trettio år president Mubarak har suttit vid makten har den religiösa fundamentalismens inflytande ökat. Idag används religionen för att splittra oppositionen, och polisen har bl.a. rätt att kontrollera att dansöser respekterar särskilda klädkoder.

Enligt Dina Taalat har situationen förvärrats, sedan många egyptier – på grund av den demografiska explosionen – tvingats söka arbete utomlands i Saudiarabien och Emiraten för att försörja sig. I de här länderna har islam blivit strängare sedan Gulfkriget. Detta har spritt sig till Egypten. Idag bär 80 procent av egyptiska kvinnor hijab (slöja som lämnar ansiktet fritt) och 20 procent niqab (heltäckande slöja). I ett land, där man älskar dans men där religionen är statsbärande, blir magdansöserna en sorts syndabockar, eller sinnebilder för det som är dåligt och som strider mot islam.

Dina Talaat har den största respekt för Koranen och hon har vallfärdat till Mecka, men hon vill ändå tro på förändring. ”Hälften av landets befolkning är under 25 år och de har matats med Internet.” Denna motarbetade feminist som har gjort friheten att dansa till sitt emancipationsprojekt, som är emot arrangerade äktenskap, och som själv har skiljt sig sju gånger, vill fortsätta att dansa, även om hon är orolig. ”Fortsätt vara skådespelare”, säger hennes vänner, ”men sluta dansa!” Det vill hon inte och påminner om ett talesätt ”Allt som inte dödar dig gör dig starkare.” Kommer hon att bli den sista som dansar på en vulkan?