En av de många protesterande kvinnor i Kairo vars röst nått världen via Youtube och Facebook.

Gemenskap och stolthet i Egypten

2011-02-04 | Bella Frank padlock

UTRIKES

När Egypten vaknade upp i morse var det till vad demonstranter har utnämnt till the Day of Departure, Avfärdsdagen – dagen D. Feministiskt perspektiv har fångat upp några i den långa rad av kvinnor som ger röst åt protesterna.

Bella Frank är journalist och läser Centrum för Mellanösternstudiers Masterprogram vid Lunds universitet.

Seen video med en av Egyptens modiga unga kvinnor.

Läs också:

Nawal El Saadawi: ”Jag deltar i gatudemonstrationerna varje dag!”

Demokrati kräver fortsatt kamp

Ingen väg tillbaka

Män och missnöje i Jemen

Röster om Tunisien

Tunisiens kvinnor kräver jämställd konstitution

Jag dansar, alltså finns jag

Leve kampen för det egyptiska folket!

När Egypten vaknade upp i morse så var det till det som demonstranter har utnämnt till the Day of Departure, Avfärdsdagen – dagen D. Efter fredagsbönen kommer folk att samlas runt om i landet för en ny kraftansträngning för att tvinga Mubarak-regimen på fall. Utvecklingen har varit blixtsnabb under de nu elva dagarna av protester, händelserna har gått från våld till en uppvisning i mod, värdighet och solidaritet, och till organiserade attacker på fredliga och obeväpnade demonstranter.

Natt mot torsdag. Attacken mot demonstranterna på Befrielsetorget har pågått sedan tidig eftermiddag, skottlossning har pågått i flera timmar. Dödssiffran stiger.

– Vi kommer inte att lämna torget så länge Mubarak sitter kvar. Antingen avgår han eller så kommer Befrielsetorget bli känt som Massakertorget, säger Mona Seif till al-Jazeera English under direktsändning vid fyratiden på morgonen. Medan intervjun pågår blir eldgivningen periodvis intensiv.

Mona Seif är en av många demonstranter på Midan Tahrir, Befrielsetorget, i Kairo som al-Jazeera intervjuar under natten. Tårar och desperation bryter igenom hennes röst, men budskapet är lika klart som beslutsamt: Vi ger inte upp.

Till omvärlden säger hon:

– Om människor lyssnar, och om människor bryr sig, varför är då Mubarak kvar? Vad mer behöver världen för att sparka ut Mubarak?

– Vi kan inte gå härifrån, vi har förlorat många och vi är skyldiga dem att hålla ut till slutet. Vi har många skadade här, det kommer att bli svårt att flytta dem och vi vet, alla vi som är här på Befrielsetorget vet att om vi går härifrån så kommer vi att bli jagade en och en.

Under veckan har hon intervjuats av medier runt om i världen och i en intervju med The Times Live berättade hon, bara några dagar innan skottlossning vid Befrielsetorget, hur säker hon kände sig på Kairos gator:

– Jag har aldrig känt så här tidigare, jag känner att det här verkligen är mitt land och att jag hör hemma här.

För det vara bara några dagar sedan som egyptier över hela landet deltog i vad som närmast kan beskrivas som en festival för demokrati, frihet och motstånd mot förtryck, i en resning som inspirerat inte bara befolkningar i arabländerna genom dagar av vrede i Jemen, Libanon, Syrien och Jordanien – utan människor över hela världen. Livebilder, Youtubeklipp, Twittermeddelanden och tidningsartiklar har gett ögonblicksbilder som vi förhoppningsvis snart får veta mer om: arbetare som tagit över fabriker, sparkat ut cheferna och bildat arbetarkollektiv med Latinamerika som exempel, hur unga pojkar spontant börjat plocka skräp för att hålla gatorna rena eftersom de kände tillhörighet och stolthet över sin stad, hur muslimer och kristna försvarat varandra, liksom de sekulära, hur enigheten kring målet att avsätta diktatorn sedan 30 år Hosni Mubarak varit så förkrossande att folk spontant lämnat parti- och religionstillhörigheter hemma.

Genom de bilder och rapporter som har strömmat in sedan protesterna inleddes har det varit uppenbart att resningen består av människor från alla delar av samhället, arbetarklass såväl som medelklass och intellektuella och domare, kvinnor såväl som män, unga som gamla, religiösa och ateister. De sexuella trakasserierna mot kvinnor på gator och torg är ökända i Egypten och något som kvinnor länge har kämpat emot, bland annat i en kampanj ledd av Egyptian Center for Women’s Rights 2005. Kvinnor har berättat att fenomenet i ett slag försvann i samband med demonstrationerna. Både män och kvinnor har sovit på Befrielsetorget i snart en vecka. Muslimska kvinnor och män har bett sida vid sida på gatan. På samma sätt som demonstranterna visat en stor bredd har kvinnorna som deltagit kommit från olika samhällsskikt, burit hijab och inte, unga flickor, kvinnor och gamla gummor har beslutsamt utmanat poliser och de civilklädda säkerhetsstyrkornas våldsamma vandaler, baltagiyya.

Närvaron av kvinnor, och deras aktiva roll, ofta i främsta ledet, blev bland annat tydlig under helgen, då Leil-Zahra Mortada på Facebook postade en sammanställning av bilder från olika nyhetsbyråer och fotografer på protesterande kvinnor. Detta som en reaktion på att ”media hittills har ignorerat kvinnors deltagande i den egyptiska revolutionen”. Albumet fick snabbt stor spridning och Leil-Zahra Mortada fick så många meddelanden och vänförfrågningar att hennes Facebook-konto svämmade över. Albumet har sedan dess vuxit till långt över hundra bilder i takt med att folk skickat fler och fler bilder.

Bilderna visar hur bred uppslutningen har varit bland kvinnor, som eldade av sin vrede konfronterar ett hav av kravallpoliser, ropar slagord, bär plakat, bryter upp och kastar sten, tar hand om skadade, drabbas av tårgas och blöder efter att ha skadats, kvinnor i niqab som gör v-tecken – och som en röd tråd på många av bilderna; kvinnor som knyter sina nävar.

En humoristisk och skarp redogörelse ger Amani Massoud. Hon berättar hur hon skeptiskt gick till demonstrationen tisdagen den 25 januari, inte för att demonstrera tillsammans med vad hon trodde skulle vara ”pseudo-aktivister”, men att hon motvilligt drogs med i protesten när hon insåg att det var allt annat än ”wannabes” som samlades.

Hon beskriver, vad som antagligen var baltagiyya som mytologiska monster:

”Jag tittar upp för att se var ljuden kom ifrån och jag ser hundratals skräckinjagande översittare som marscherar mot demonstranterna som orcher från en Sagan om ringen-scen. En kvinna som är fast besluten att dokumentera deras ankomst stod precis framför dem med sin mobiltelefon och tog en bild…sekunder senare blev hon slagen och biten, för att tvinga henne att släppa telefonen, vilket hon till allas vår förvåning inte gjorde.”

Amani Massoud tar också upp hur säker hon känner sig: ”All oro över sexuella trakasserier den dagen var helt obefogade…att gå ner till torget…mellan tusentals unga män – jag har aldrig känt mig mer avslappnad på en egyptisk gata…” skriver hon i en artikel som publicerades på journalist- och bloggarkollektivet Mashallah news fredagen den 28 januari.

Samma tema tar bloggaren Maat upp i sin rörande beskrivning från förra helgen. Under rubriken Länge leve det egyptiska folkets revolution skriver hon om en elektrisk atmosfär som lockat fram gemenskap, tillhörighet, tillit och solidaritet. Hon berättar att hon slutit upp utrustad för att kunna hjälpa folk med enklare skador.

”Jag skötte några skadade när fyra killar kom springande mot mig, de såg ut som den typen av killar jag normalt skulle ha undvikit på gatan av oro för sexuella trakasserier, men de sprang för att få hjälp av mig, en av dem var skadad från en sten som polisen hade kastat på honom, jag hjälpte dem med detta vilket ledde till att de hyllade mig och vår ädelhet. Det här var så underbart”, skriver hon på sin blogg söndagen den 30 januari.

Hon berättar vidare om hur hon efter att under dagen ha utsatts för stenkastning, tårgas och chockartade scener senare når Befrielsetorget: ”Jag gick på gatorna med män och kvinnor, från alla typer av bakgrunder. Aldrig har jag haft en sådan känsla av tillhörighet som då, som nu. Jag var lycklig bara över att vara på gatan och sitta i tusentals främlingars närhet, ihopkrupen i en varm kokong, vi befriade Befrielsetorget och gjorde det till vårt.”