Bild: Martin Eidensten

En orgie i dumhet

2011-02-04 | Lina Arvidsson padlock

KULTUR

Historien om Green Hornet hördes för första gången som radioföljetong på 30-talet. Gestalten har sedan synts i både serietidningar och filmer. Att göra ytterligare en med nutidens enorma resurser kan tyckas lite onödigt. Och det, ska det visa sig, är just vad det är. Lina Arvidsson har sett en två timmar lång förolämpning.

FAKTA:

The Green Hornet

Regi: Michel Gondry

Manus: Seth Rogen och Evan Goldberg

Medverkande: Seth Rogen, Jay Chou, Cameron Diaz, Christoph Waltz, mfl.

Historien är föga unik. En ung playboy lever gott på sin fars pengar som denne slitit ihop genom hårt arbete. När fadern dör hamnar slarvern i en livskris och börjar ifrågasätta sin tillvaro. Så långt känner vi igen oss.

Tillsammans med sin fars övernaturligt begåvade mekaniker/barista (Jay Chou) skapar han the Green Hornet. Den nye superhjälten och hans sidekick klär ut sig i Buttericks-masker och kör fram genom Los Angeles gator för att spöa upp knarklangare och annat gissel. Varför? För att det är så de goda i samhället beter sig. Tydligen.

I filmens första minuter får vi träffa storskurken med det svåruttalade namnet: Chudnofsky. Han spelas av Christoph Waltz (känd från Inglorious Bastards), mannen som kan spela en säck sågspån med karisma. Han är också den enda behållningen av den här filmen och då menar jag verkligen den enda, för den här filmen är så dålig att jag inte ens blir uttråkad.

Britt Reid/Green Hornet spelas av Seth Rogen, mannen med Hollywoods just nu mest irriterande röst. Han är plump, egoistisk, okunnig och arvtagare till Los Angeles största tidning. Han kan bete sig hur som helst för att han är rik och (enligt egen utsago) charmig. Därför kan han komma undan med att sexuellt trakassera sina kvinnliga medarbetare, säga ”just kidding!” och ge upp ett asflabb som får det att krypa i kroppen.

Redan efter tjugo minuter hejar jag på Chudnofsky och håller tummarna för att en av de miljoner skott som avfyras ska träffa Green Hornet i huvudet så vi slipper höra på hans plågsamma stämma.

Filmen känns som en två timmar lång förolämpning och en orgie i dumhet. I 3D dessutom, vilket inte fyller någon funktion överhuvudtaget. Bortsett från i eftertexterna, som är riktigt snygga. I övrigt finns inte mycket mer att tillägga, förutom: Se den inte!