Beskrivningen av styckmordet i Örebro följer ett givet mönster, menar Åsa Eldén.

Ovanlighetens lov

2011-01-28 | Åsa Eldén padlock

OPINION

Kriminologin har en lång tradition av att individualisera mäns våld mot kvinnor, och söka förklaringen i olika avvikelser hos den våldsamma mannen, skriver sociologen Åsa Eldén med anledningen av styckmordet i Örebro.

Åsa Eldén är forskare vid Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul

Så läser vi det igen. En kvinna är mördad. Denna gång styckad, och en kollega sitter anhållen för mordet. Journalister söker svar, och frågar som brukligt kriminologerna. Styckmord? Det är mycket ovanligt.

Jerzy Sarnecki på Stockholms universitet säger till Expressen (11/1) att oerhört få av oss skulle ha en psykologisk beredskap att stycka en människokropp. Och så berättar artikeln hur ”sällsynta” och ”oerhört ovanliga” styckmord är. I Fokus (21-27/1) intervjuas Mikael Rying från Mittuniversitetet. Under rubriken är ”den ovanliga mördaren” säger han att ”det är bäst att se det som ett vedervärdigt undantag”.

Förra sommaren mördades flera unga kvinnor av unga män. Kommentarerna från experterna, återigen med kriminologisk kompetens, var då nästan identiska. Brottsförebyggande rådets Sven Granath sa till Svenska Dagbladet att ”ungdomsmord” är något ”extrem sällsynt”, ”väldigt ovanligt” och ”extrema och udda händelser”, och Mikael Rying att de är ”väldigt få” (SvD 11/8 2009).

När en våldtäktsman i höstas jagades för flera övergrepp på för honom okända kvinnor i samma stad som nu varit scen för ett styckmord, säger Jerzy Sarnecki att ”serievåldtäktsmän är ett ytterst ovanligt fenomen” (DN 13/10 2010).

Kriminologin har en lång tradition av att individualisera mäns våld mot kvinnor, och söka förklaringen i olika avvikelser hos den våldsamma mannen. Han slår och mördar för att han är psykiskt sjuk, har ätit för många piller, druckit för mycket sprit eller haft en snårig barndom. Våldets orsaks söks i det som skiljer honom från den ”vanliga” mannen, alltså han som inte är våldsam. De individuella förklaringarna finns förvisso kvar när experterna nu tillfredställer journalisternas begäran om en enkel orsaksförklaring. Men de tycks ha fått sällskap. Våldet delas nu in i kategorier så små att de blir ovanliga, ja extremt ovanliga, udda och sällsynta. Att en man upprepade gånger våldtar okända kvinnor är ganska ovanligt (om än inte att han om och om igen våldtar sin fru). Att tre tonårsflickor mördas av jämnåriga inom loppet av en månad är ovanligt. Att en kvinnokropp styckas i Örebro är ovanligt.

Men det finns ett undantag. När en ung kvinna mördas i hederns namn säger ingen att det är ovanligt. Ett hedersmord är ett hedersmord för mycket. Det har hänt igen, det som inte får hända. I november mördades en ung kvinna av sin adoptivfar, och brottet rubricerades i den offentliga debatten som ett hedersmord. Liksom alla hedersmord benämndes det också vid sitt rätta namn: som fruktansvärt och grymt, en ond handling som ändar en oskyldig kvinnas liv därför att en man tar sig rätten att bestämma över hennes liv och hennes död. Då frågade sig många också varför det hade blivit så tyst, varför upprördheten inte var lika stor och debattens vågor lika höga som då, i början av seklet när våra ögon öppnades för att kvinnor i vårt land mördas för att de påstås ha smutsat sin familjs heder.

Om det var tyst, eller i alla fall tystare än tidigare, efter hedersmordet i december, kan vi nu höra en knappnål falla till golvet. Ingen säger att nu har det hänt igen, det som inte får hända. Ingen frågar sig vad det är för samhälle vi lever i, där en högt uppsatt och respekterad man som fått förtroende att vara ledare i en samhällsinstitution som sägs värna upplysning och den fria tanken, som det verkar, styckar en kvinna som inte längre går med på att bli bedragen. Om vi ställer den frågan, så måste vi lägga till att det är samma samhälle där kvinnor mördas i hederns namn, där tonårsflickor mördas av sina vänner och pojkvänner, där en serievåldtäktsman som i åratal satt skräck i Umeåstadsdelen Hagas kvinnor visar sig vara en helt vanlig småbarnspappa och villaägare.

Och det är förstås det vi inte vill. För då faller kriminologernas sköna försäkringar som ett korthus, de som handlar om att vi kvinnor i Sverige inte har någonting att frukta. Med Mikael Rying: ”folk i Sverige behöver inte vara rädda att släppa ut sina tonårsdöttrar” (SvD 11/8 2009). Då kanske Sverige inte längre är ett land där kvinnor kan göra precis vad de vill utan att vara rädda att utsättas för våld just för att de är kvinnor och gör som de vill. Kvinnor kanske inte kan gå hem från krogen eller ställa krav på män, utan att riskera repressalier, ibland fruktansvärda repressalier. Kvinnor kanske mördas för att män anser sig ha rätt att bestämma över deras liv och deras död.

Då kanske Sverige är ett land som alla andra. Hemska tanke.