Happy ending för Ohlson Wallin

2011-01-21 | Paula Melkersson padlock

KULTUR

Kontroverserna har kantat Elisabeth Ohlson Wallins utställning Jerusalem. Först stoppades den av beställaren Världskulturmuseet i Göteborg, för att sedan ändå visas under ett massivt säkerhetspådrag. Då hade konstnären frivilligt dragit tillbaka den mest omtvistade av bilderna. I tisdags visades den för första gången vid ett panelsamtal på Södra teatern i Stockholm.

FAKTA:

Jerusalem visas på Kägelbanan, Södra teatern till och med den 21/1. Därefter kommer den att visas i Växjö från den 31 mars och in i augusti. Efter det i Skövde från månadsskiftet september-oktober. Visningar i fler städer är under planering.

Medverkande i panelsamtalet på Kägelbanan den 18/1 var förutom Elisabeth Ohlson Wallin: Wilo Abdulle, Ardeshir Bibakabadi, Marjut Ervasti och Georg Sved.

I förgrunden syns en bedjande man på knä på en bönematta med slutna ögon. Vid hans sida en sittande man som vädjande blickar in i kameran med en hand på den bedjandes axel. Halvt dold i skuggorna i ett hörn står en tredje man och täcker sitt ansikte med händerna. På väggen i fonden anas en bild av den typ som finns i de flesta muslimska hem – en moské under texten om Muhammed som guds profet. Alla männen har bara överkroppar.

Fotografiet är Elisabet Ohlson Wallins verk De bedjande. Det som hon själv valde att inte ta med när utställningen Jerusalem premiärvisades på Världskulturmuseet i Göteborg i november. Då var hon svårt pressad efter att ha suttit i möten med Säpo, underrättelsetjänsten och polisen där riskerna med att visa utställningen skulle utvärderas.

Ohlson Wallins fotografier av hbtq-personer i Jerusalem och Ramallah, ackompanjerade av utdrag ur de tre abrahamitiska religionernas heliga texter, ansågs så provocerande att de befarades kunna bli måltavlor för våldsamma sabotage. Och utgöra en fara för besökarna. Särskilt kontroversiellt sades verket De bedjande vara. Det fanns en risk att troende muslimer skulle kunna se situationen som implicit sexuell och kombinationen av det och bönen kunde uppfattas som kränkande, fruktade riskbedömarna.

En blandning av ovilja att såra troende muslimers känslor, rädsla för att debatten om bilden skulle överskugga den övriga utställningen och polisens uppskruvade hotbild, fick Ohlson Wallin att besluta att dra tillbaka bilden. Vilket hon senare skulle ångra. Inte minst när Ardeshir Bibakabadi, muslim och hbtq-aktivist, berättade att verket var den första representation han sett av någon som han själv – troende muslim och homosexuell.

Så när Jerusalem gått upp på Kägelbanan på Södra teatern i Stockholm, utan vare sig rabalder eller säkerhetsåtgärder, bestämde sig Ohlson Wallin för att det var dags att trots allt visa De bedjande. Det skedde under ett panelsamtal där hbtq-engagerade representanter för alla de tre religionerna deltog. Bland dem också Ardeshir Bibakabadi, som besvarade kvällens tema ”Vill Gud att man ska vara olycklig?” med ett kraftfullt nej. En uppfattning som tycktes delas av de övriga deltagarna.

Det var över huvud taget enighet och samförstånd som präglade samtalet om religion och sexualitet. I skarp kontrast till den hetska stämningen kring Jerusalems premiär, kretsade diskussionen kring kärleken, såväl den himmelska som den mänskliga, sexuella. Och kring respekten för andra som deltagarna menade kommer ur en verklig, djup tro där det är tillåtet att respektera sig själv och sin läggning.

På så sätt kom kvällen att bli ett slags levande replik på utställningen. En illustration av religionernas båda paradoxala sidor. Å ena sidan den förtryckande, fördömande och våldsamma som beskrivs både av utställningens bildtexter och rädslan för religiöst framkallat våld. Å andra sidan den kärleksfulla, gestaltad av de älskande på bilderna, liksom i panelsamtalets förståelse och djupa respekt över trosgränserna.

Elisabeth Ohlson Wallin själv var påtagligt glad och lättad efter samtalets slut.

– Det känns helt underbart att få visa De bedjande här, sade hon. Den här utställningen kommer ju gå till historien för det som hände kring premiären. Det var väldigt jobbigt – trots att jag är ganska luttrad så har jag aldrig varit med om en så uppiskad stämning som då. Jag tror att det byggde på ett missförstånd. Jag är inte bara ute efter att provocera, jag vill verkligen ta hänsyn till dem mina verk berör. Men för mig handlar utställningen om kärlek. Därför känns det så otroligt bra att jag fick visa bilden här ikväll. Det blev som ett slags happy end.

När Jerusalem snart drar vidare mot Växjö och Skövde kommer De bedjande att hänga bland de övriga verken.