Den nya manschauvinismen

2011-01-21 | Miguel Lorente padlock

OPINION

Ett demokratiskt samhälle kan inte likställa sexistiska argument med de som främjar mänskliga rättigheter. Det hävdar rättsläkaren Miguel Lorente, ansvarig för arbetet mot könsrelaterat våld i den spanska regeringen, i ett utspel mot den nya manschauvinismen.

FAKTA FÖRFATTAREN:

Miguel Lorente är rättsläkare och den spanska regeringens ansvarige för arbetet mot det könsrelaterade våldet. Artikeln skrevs ursprungligen för den spanska feministiska webtidningen Pikara Magazine.

Spaniens regering har på kort tid genomfört en rad kontroversiella lagändringar, bland annat liberaliserat abortlagstiftningen, vilket väckt starka reaktioner i konservativa kretsar. Precis som i Sverige finns också en motreaktion från kretsar som anser att män diskrimineras när regeringen riktar resurser specifikt mot kvinnor för att uppnå jämställdhet. En motreaktion som Miguel Lorente kallar den nya manschauvinismen.

Jämställdheten är inte populär, så enkelt är det. Den är impopulär på grund av vad den står för och vad den betyder. Jämställdhet handlar inte bara om människors likhet inför lagen, utan även om likhet innan lagen. När vi stiftar lagar för att hantera jämställdhetsproblem erkänner vi att utgångsläget är ojämställdhet.

Kritiken mot dagens jämställdhetsideal är inte särskilt olik tidigare reaktioner mot försök att avskaffa privilegier kopplade till andra former av ojämlikhet som har byggt på blodsband, religion eller ras. Nu är det dags att avskaffa de könsprivilegier som, vare sig vi gillar det eller inte, gynnat män på kvinnors bekostnad. Reaktionen i form av motstånd och hinder mot jämställdhet, har inte låtit vänta på sig.

Den politik och de åtgärder som används för att uppnå jämställdhet kan man kritisera eller ha olika åsikter om. Det är inget problem utan en tillgång i en demokrati. Vad vi inte kan tillåta är manipulation för att undvika det demokratiska målet. Och det som nu sker är en manipulation med två huvudstrategier.

Å ena sidan görs snedvridna tolkningar av fakta och statistisk. Exempelvis jämförs regelrätta frikännanden med situationer där falska anklagelser förekommit; förträngning av förhuden hos pojkar (fimosis) jämförs med kvinnlig omskärelse; och mäns våld mot kvinnor jämförs och likställs med kvinnors våld mot män. På så sätt urvattnas argumenten samtidigt som studier och internationell forskning avfärdas som en ”feministisk komplott”.

Å andra sidan blandas allt samman för att konspirationen ska verka mer trovärdig och för att skapa förvirring om syftet med varje åtgärd. Det blir effekten när man i samma argumentationsfack placerar våld mot kvinnor, delad vårdnad av barn, arbetsmarknads- eller utbildningssatsningar för att rätta till ojämställdhet och ekonomiska förmåner eller befordran för de som utvecklar jämställdhetsåtgärderna.

Visserligen riktas de kritiska rösterna inte längre mot själva idén om jämställdhet, den rollen spelades av den traditionella manschauvinismen. Den nya manschauvinismen ifrågasätter istället de framsteg som gjorts i riktning mot ökad jämställdhet, för att på detta sätt ogiltigförklara alla alternativ till att fortsätta i den historiskt utstakade riktningen. Upplägget är enkelt: om inget förändras förblir allt som förut. Detta är den numera förhärskande strategin för att bibehålla ojämställdhet. Den nya manschauvinismen har vunnit mark eftersom den spelar på breda känsloregister och det upplevda ”hotet” i en förändrad samhällsordning.

För den nya manschauvinismen är de landvinningar som gjorts i riktning mot jämställdhet inget annat än ”social ingenjörskonst”. Naturordningen består trots allt i ojämställdhet. Att studera ojämställdhet och främja jämställdhet ses som indoktrinering, medan ett vidmakthållande och överförande av den rådande ordningen ses som ”utbildning”. Feminismen, med sin målsättning att öka jämställdheten mellan kvinnor och män, ses som en omvänd chauvinism där männen attackeras och kvinnorna gynnas. Den nya manschauvinismens synsätt kan beskrivas som en ”paradoxal paranoia”: när det exempelvis talas om våld i nära relationer betonas att våld kan utövas av vem som helst, man eller kvinna. När diskussionen gäller jämställdhet hålls istället fokus enbart på kvinnorna.

Sorgligt nog har vi än i dag inte uppnått jämställdhet mellan kvinnor och män. 2000-talets kvinnor utsätts för våld som inte bara anses okontroversiellt, utan också underdrivs, ursäktas och till och med förnekas! Kvinnor får lägre lön för samma arbete, och kvinnor används, förslavas och exploateras sexuellt för att männen ska kunna nyttja, utnyttja och våldföra sig på dem. Inget av dessa missförhållanden verkar dock existera i den nya manschauvinismens världsbild. Det är som om arbetet för att få slut på allt detta varken handlade om rättvisa, stolthet eller mänskliga rättigheter. Inte heller ses de personer som historiskt har försvarat och kämpat för jämställdheten (inklusive de radikala feminister som kämpade för kvinnlig rösträtt) som aktörer vilka förtjänar ett erkännande av det samhällets som skördat vinsterna av deras kamp. Inom den nya manschauvinismen uppfattas endast ”feministernas attack mot männen”.

Det går inte att nollställa ojämställdhetens räkneverk som om inget hade hänt, eller som om det inträffade saknar betydelse. Effekterna av ojämställdheten är fortfarande många. Och viktigast av allt är att jämställdheten ännu inte är integrerat i det sociala normsystem som styr samexistensen och relationerna mellan kvinnor och män i samhället. Att nollställa räkneverket skulle innebära att vi fortsätter bära den ballast som ojämställdheten innebär och upprätthålla vår jämställdhetsskuld. Det enda den nya manschauvinismen vill ha är tid, att allt ska förbli som det varit. Dess argument måste bemötas, analyseras och förkastas. Annars upprepas historien.

Frågan är om vi kan tillåta det. Kan ett demokratiskt samhälle likställa sexistiska, rasistiska och diskriminerande argument, med dem som främjar mänskliga rättigheter? Ärligt talat tror jag inte det. Strävandet efter jämställdhet borde inte bemötas av misstro eller tvivel. Ojämställdheten bör istället ses som en historisk skuld som vi gemensamt är skyldiga, och att uppnå jämställdhet bör betraktas som något värdefullt för både kvinnor och män. När jämställdhetsidealet konfronteras med kritik som är så pass illa underbyggd som den nya manschauvinismen bör vi ställa oss den för alla brottsutredningar grundläggande frågan, nämligen ”vem tjänar på det?” Där finner vi svaret.