Därför vågar inte KD avslöja fiaskot med vårdnadsbidraget

2011-01-09 | Gudrun Schyman padlock

OPINION

För Kristdemokraterna skulle en modernisering av familjepolitiken innebära en kursändring så stor att hela skeppet sjönk, skriver Gudrun Schyman med anledning av Feministiskt Perspektivs artikel om att Göran Hägglund mörkar vårdnadsbidragsrapport.

Gudrun Schyman är talesperson för Feministiskt initiativ.

Relaterade artiklar:

Göran Hägglund mörkar vårdnadsbidragsrapport

Vårdnadsbidraget används helt olika

Statistiska Centralbyrån, SCB, har på uppdrag av Socialdepartementet gjort en rapport om hur vårdnadsbidraget har utnyttjats. Göran Hägglund har alltså beställt den men tycker uppenbarligen inte att resultaten är något att offentliggöra. Men eftersom reformen (vårdnadsbidraget) bekostas av skattepengar finns det ett allmänintresse av rapportens resultat.

Rapporten visar att vårdnadsbidraget är ett fiasko. Inte fullt två procent av dem som kunde få bidraget använde det. Av dem var över 90 procent kvinnor. Krångligt och könskonserverande är rapportens slutsats.

Kristdemokraterna gick till val på att vårdnadsbidraget skulle höjas och dessutom vara obligatoriskt i alla kommuner. Efter valet backade Göran Hägglund och menade att det kanske var dags att lägga ner frågan, eftersom de andra partierna i den borgerliga alliansen inte var intresserade. Det blev reaktioner inom KD och Martin Kits, presschef på Socialdepartementet, har i en kommentar till den aktuella rapporten sagt ”vi kristdemokrater vill ha ett fördubblat vårdnadsbidrag som ska finnas i alla kommuner”. Det kravet står fast men det är tre mot en i regeringen.

Innehållet i reformer värnar alltså KD fortfarande. Varför, kan man fråga sig. I länder där vårdnadsbidraget funnits längre, t.ex. i Norge, har det visat sig med all önskvärd tydlighet att det är kvinnor som utnyttjar det, som stannar längre hemma med barnen, som efter några år får sämre förankring på arbetsmarknaden och som fortsätter med ett minskat antal arbetade timmar. Där bidrog utvärderingen till att opinionen vände, politikerna omvärderade och man satsade på en kraftig utbyggnad av förskolan i stället. Varför sker inte detta här?

Jag tror man måste förstå att det finns vissa grundbultar i KD:s politik. En är att man har en syn på politiken som att den ska stanna vid tröskeln, eller vid köksdörren. ”Vi kristdemokrater vänder oss mot politiska pekpinnar och allra mest när det gäller familjen”, skrev Göran Hägglund och Emma Henriksson i Aftonbladet i maj förra året. KD vill alltså ha ”valfrihet” och det blir det om politiken stannar vid tröskeln. I diskussionen om föräldraförsäkringen kallar KD varje förslag till förändring för ”tvångsdelning”.

Den andra grundbulten är begreppet familj. Familj är det samma som ”kärnfamilj”, dvs. pappa, mamma och barn. Det är det ”naturliga”, det som är normen. Det är så man vill ha det, i alla fall om man tillhör ”verklighetens folk”. Det är den gemenskap som uppstår som en följd av det fria valet och det är den gemenskapen som är grundbulten i samhället.

”Sedan mänsklighetens begynnelse, i så gott som alla samhällen, har kärnfamiljen varit den grundläggande enhet varpå samhället baserats”, eller ” /Vår/.. familjepolitik bygger på övertygelsen att familjen är en naturlig gemenskap som finns – och kommer att finnas – oavsett vad vissa politiker anser om saken. Familjen som institution har överlevt historiens olika skiftningar, varken krig eller totalitära diktaturer har kunnat utplåna den.” Den första utsagan är från SD, den andra från KD.

För några generationer sedan fanns inte kärnfamiljen som konstruktion. Då var det vanligt att far- och morföräldrar levde tillsammans med barn och barnbarn. Ensamstående föräldrar, singelhushåll och andra familjeformer har alltid funnits. Fakta är alltså att begreppet ”kärnfamilj” egentligen har en kort historia och att det hårdlanserades först på 50-talet. Nu är vi en bit in på 2000-talet och att KD går i otakt med tiden är väl bara förnamnet. Det som behövs idag är en utveckling av familjepolitiken främst genom att vi myndigförklarar varje vuxen som lever i en relation (oavsett kön), erkänner föräldraskapets individuella och unika värde (oavsett kön) och tryggar varje barns behov av kärlek och omsorg (oavsett kön).

Politiska reformer som behövs för att vi ska ta oss dit är en individualiserad föräldraförsäkring, en kvalitativt och kvantitativt utbyggd förskola och en generell arbetstidsförkortning som stegvis tar oss från 40 till 30-timmarsvecka. Inget omöjligt alls, alltså. Men för KD skulle det innebära en kursändring så stor att hela skeppet sjönk.