One of the girls

2011-12-16 | Elin Aronsson padlock 1

KRÖNIKA/FEMINISM

Vi sitter runt ett bord i ett konferensrum. Några personer från en annan ideell humanitär organisation börjar med att ursäkta sig för att de bara är kvinnor som representerar deras organisation. ”Det är ju inte så många män som jobbar hos oss, säger de.”

Exemplen skulle kunna bli många där kvinnor i kvinnodominerande yrken ursäktar sig för att de är just kvinnor. Och när jag läser medieforskaren Margareta Melins undersökning om taktiker och strategier för att hantera maktrelationer på en nyhetsredaktion blir allt lite mer tydligt. Enligt studien var det endast de privilegierade, männen, som kunde ha strategier. Och de underordnade, kvinnorna, som använde taktiker. Det innebar rent konkret att män använde strategier för att behålla sin makt och kvinnor taktiker för att hantera eller utmana denna makt. I praktiken använde män exempelvis strategier som kultur/attityd och traditionella redaktionsrutiner för att hålla kvar sin makt att definiera nyheter och dess värde.

Liksom många av kvinnorna på redaktionen i Melins undersökning är jag ”one of the girls” i det där konferensrummet. Denna taktik betyder inte att jag är extra kvinnlig, vad nu det innebär, eller definierar mig som en person med tjejkön. Som ”one of the girls” arbetar jag med frågor kopplade till traditionellt ”kvinnliga” ämnen, i mitt fall sociala rättvisefrågor, för att utmana traditionellt ”manliga” områden och på så sätt skapa maktutrymme som annars skulle vara begränsat på vår arbetsmarknad. På samma sätt jobbade ”one of the girls-personerna” på redaktionen i Melins studie. De började lyfta fram frågor som annars var osynliga i nyhetsflödet och utmanade därmed hela normen för vad som ansågs som nyhetsvärde.

Likt de första kvinnor som var yrkesjournalister i Sverige i början av 1900-talet eller de som under den första feministiska vågen kämpade för rösträtt, utbildning och förvärvsarbete strävar ”one of the girls”-personerna alltså efter förändring. Och så här långt skulle ju allt kunna vara bra. Det vill säga, jag strävar efter något bättre och ett mer jämlikt samhälle. Med hjälp av mina specialområden har jag en nisch som tar mig till platser som annars skulle vara stängda till förtur för personer med specialområden som traditionellt anses ”manliga”.

Och så långt nöjer sig också många människor. Det ingår i maktstrukturernas osynliga natur, de jobbar i det tysta för att dess effekter ska vara så svåra att finna att vi istället tar dem för givna. Men tänk om det var så att dessa taktiker i stället skulle kunna vara strategier. Strategier för att få vara precis vem jag vill, känner och hoppas och ändå få höras och synas. Utan att gå en massa omvägar genom färdigutstakade taktiker.

Vi är inte där än. Och även om det finns en viss problematik med att schablonmässigt säga att alla som är privilegierade på en arbetsmarknad, en arbetsplats, i ett samhälle utför strategier för att upprätthålla makt tror jag det ligger något i det. Resonemanget innebär ju inte att alla kvinnor endast använder taktiker eller att en person enbart utför den ena sorten. Vi är alla komplexa och inom vissa maktstrukturer är jag en del i att bevara dem likväl som jag utstår dess nackdelar.

Och även om bilden av den ideella humanitära organisationsvärlden, där kvinnor ursäktar sig för att de är just kvinnor, endast är en sida av verkligheten – nämligen där strategier står i vägen för kvinnor att blomstra. Så är den bilden irriterande nog. Och tills dess att strategier är tillgängliga för alla på en arbetsplats, i en arbetsmarknad, inom en bransch, tills dess är jag riktigt stolt att vara one of the girls i konferensrummet.