Banbrytande palestinska röster

2011-10-07 | Ana Valdés padlock

KULTUR

Ana Valdés tar en titt på den palestinska litteraturen. Och hittar djärva kvinnor i diasporan.

Nathalie Handal pendlar mellan Betlehem, Paris, Dominikanska Republiken och New York. Jag frågar: varför är du en sådan globetrotter? Hon skrattar.

– Men vet du inte det, jag är palestinier, och vi tvingas åka runt mellan städer och länder, hela tiden längtande till en egen plats. Mina föräldrar lever i Dominikanska Republiken, men vi har bott i Paris och i New York med.I Betlehem, där vi hör hemma och där vi vill helst vara, kan vi inte vara. Israelerna är nyckfulla, de beter sig som arroganta ockupanter och tvingar oss som har bott där i flera generationer, att ansöka om tillstånd för att hälsa på våra släktingar.

– Du vet, jag hade en onkel som dog i USA, han ville helst bli begravd i Betlehem, hans födelsestad. Men han fick inte ens ett visum som död! Till slut agerade några politiker och hans kista fick komma in Betlehem, men hans gamla familjegrav var borta. Han fick begravas hos vänner som lånade honom en bit jord.

Nathalie Handal är en av världens mest prisade poeter och skriver på en blandning av arabiska, engelska, franska och spanska – alla språk som hon behärskar. Hennes nya bok, Poet in Andalusia är en parafras på Federico García Lorcas Poet in New York, som skrevs under poetens USA besök, en tid innan han mördades i det spanska inbördeskriget. Hon har varit i Andalusien, arabernas förlorade land, och andadts in klimatet och naturen, maten och färger.

Suad Amiry är däremot arkitekten som blev författare. Hennes bok Sharon och min svärmor beskriver i humoristiska och torra ordalag när svärmor, som var på besök, tvingades stanna hos henne i flera månader.

Det rådde undantagstillstånd i Ramallah och svärmor som hade kommit för ett kort besök fick motvilligt stanna kvar i sonens lägenhet långtifrån hennes eget hus. Suad och Suads familj fick lära sig att leva med en permanent gäst som saknade egna kläder och som bara längtade till sin egen säng.

Den israeliska armén belägrade staden länge och Ramallahs invånare lärde sig att gå ut och handla i de korta stunderna som undantagstillstånd lyftes.

Suad Amiry, Nathalie Handal och andra palestinska kvinnliga författare som Susan Abulhawa och Huzama Habayeb beskriver en urban tillvaro fylld av utbrott och förändringar, resor och flytt.

Sedan 1948 lever de flesta palestinier utanför sitt eget hemland och litteraturen präglas av detta diasporiska tillstånd. Många palestinska kvinnor är också yrkeskvinnor som kombinerar familjelivet med författarskapet.

Palestiniens kvinnliga författare hör idag till de mest förnyande och intressanta rösterna i den arabiska litteraturen och deras beskrivningar av kärlekens begär och kroppens lustar är banbrytande.