Fokus på det goda föräldraskapet

2011-05-20 | Sophia Lövgren padlock

FEMINISM OCH MODERSKAP

”Vi borde skifta fokus från ´problemet ensamstående mödrar´ till att diskutera förutsättningarna för ett gott föräldraskap”. Det menar Sophia Lövgren, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, i ett inlägg som ansluter till Ingrid Silléns artikel i serien Feminism och moderskap.

Sophia Lövgren är generalsekreterare i Sveriges Makalösa Föräldrar.

Det är tydligt att Ingrid Sillén är en kvinna som hade och har modet och den personliga integriteten att våga visa vad hon tror på, och dessutom försätta dessa åsikter och värderingar i praktiskt agerande. Det tackar vi henne för. Feminism och moderskap har sedan början av 1970-talet tydligt varit en ständig arena för diskussioner, motsättningar men också gemenskap. Ännu har vi väl inte nått en gemensam punkt där vi alla kan mötas, vilket vi märker av i bland annat diskussionerna kring surrogatmödraskap och ensamstående kvinnors assisterade befruktning i form av insemination.

Som Ingrid Sillén lyfter fram blir det viktigt att skapa definitioner av ett (både kvinnligt och manligt) gott föräldraskap. Detta kan t.ex. bidra till den ständiga problematiseringen av diskussionen kring ensamstående mödrar, som på grund av sin brist på (manlig) partner antas skapa fler svårigheter för sina barn än vad barn till samlevande föräldrar får uppleva. De ensamstående mödrarnas barn antas t.ex. ha högre risk för kriminalitet, självdestruktivitet och psykisk ohälsa. Detta antas utan att någon som helst vidare koppling görs till de övriga komplexa faktorer som finns med när vi pratar om en familj, dess välmående och livskvalitet.

Naturligtvis finns det ensamstående, välutbildade och välintegrerade mödrar med mycket goda ekonomiska resurser och ett rikt socialt nätverk, som bidrar till att ge sina barn de mest underbara uppväxtvillkor! Och naturligtvis finns det också ensamstående, lågutbildade och exkluderade mödrar, med erbarmligt dåliga ekonomiska resurser och ett knapert socialt nätverk, som i många fall försöker så gott de kan med de resurser de har, men vars barn obevekligen är på väg att upprepa det sociala mönstret deras föräldrar och generationer innan dess skapat. Det är naturligtvis ingen nyhet för någon av Feministiskt Perspektivs läsare, och jag ska därför inte trötta ut med tirader av siffror, men helt klart finns det en alltför stor grupp ensamstående mödrar som har det så dåligt ställt att det är fråga om fysisk och psykisk misär och som mår så dåligt att det är ett under att de fortfarande fortsätter fungera dag in och dag ut.

En medlem har sagt exakt så till mig; att hon egentligen inte ens förstår varför hon fortsätter fungera, eftersom det inte finns ett strå att dra i för att skapa sig ett bättre liv och där hennes fysiska och psykiska välmående farit så illa under år av brist på tandvård, ordentlig mat, fullständig hälsokontroll, taskig och söndrig madrass osv. att hon inte ens vet var hon skulle börja om hon mot all förmodan skulle få en slant från himmelen. Och i samma anda säger hon: ja, jag fortsätter förstås för barnens skull.

Och återigen tänker jag tanken som jag tänkt tusen gånger, och som jag aldrig fått något riktigt tillfredsställande svar på från politiskt håll: varför envisas vi att hela tiden lyfta fram gruppen ensamstående mödrar och deras barn, när problemet till stor del handlar om bristen på fäder? Märk väl, jag diskuterar inte detta problem utifrån ”lägga-skulden-på” papporna. Jag pratar om problemet utifrån ett strukturellt mönster, där ansvaret ligger på alla vuxna (jag förtydligar, på både mammor och pappor), att göra sitt bästa för att säkerställa sina egna, självständiga, regelbundna kontakter med sina barn.

Papporna finns ju, i de allra flesta fall, det vet vi. Var är de någonstans, både i form av fysisk närvaro och i form av ekonomisk resurs, hur liten den än må vara? Om ett barn växer upp med dålig relation till sin pappa, vilket aldrig är bra, och det kan säkerställas inte vara på grund av mammans sabotage av umgänge, varför pratar vi fortfarande om problemet som att det var mammans ansvar? Varför glider ständigt fokus över till just de ensamstående mödrarna, som ett mantra som på något sätt är inkörsporten till en optimal lösning? Det blir en form av osynliggörande och undanhållande av information, som jag gärna skulle vilja ha en feministisk analys på.

Jag tror att vi alla, samlevande och särlevande föräldrar, hetero-, homo- och bisexuella föräldrar, rika och fattiga föräldrar, invandrade och utvandrade föräldrar samt religiösa och sekulariserade föräldrar, skulle gynnas av att fokusera Det Goda Föräldraskapet. Det goda föräldraskapet kan till exempel belysas ur socialpsykologiskt perspektiv. Där finner man t.ex. egenskaper som stabilitet, integritet, empati och självkännedom, men på senare år (tack och lov) också en ansats till ”good enough” acceptans.

Ur samhällelig synpunkt blir det kanske inte riktigt tillfredsställande att nöja sig med denna mikro-nivå av definition; det går inte att lagstadga om att människor bör vara t.ex. stabila innan de får bli föräldrar samtidigt som det inte heller går att garantera att vare sig socialbidrag eller föräldrastödskurser kan skapa denna stabilitet. Det blir fråga om egen personlig utveckling.

Det goda föräldraskapet kan också belysas ur ett sociologiskt perspektiv. Här finner vi faktorer som i allra högsta grad går att påverka och även utvärdera, främst de tre områdena: ett rikt socialt nätverk, en genuin känsla av egenmakt och värdiga materiella resurser. Dessa tre områden blir grunden, jordmånen, för det mer socialpsykologiska goda föräldraskapet.

Och här finner vi de nyckelområden som vi alla med rätta kan kräva att vårt samhälle ska erbjuda dess medborgare: möjligheten att skaffa sig pålitliga vänner och snälla grannar, dels genom att man inte måste spendera tolv timmar på ett jobb inklusive restid utan att det finns chans till en fritid och dels genom att bostadsområdet man bor i inte skapar otrygghet, exkludering och stigmatisering.

Möjligheten att kunna delta i demokratiska sammanhang, till exempel genom att ideella organisationer som Makalösa Föräldrar alltid erbjuder barnvakt och barnrum för de som vill ta med sig sina barn. Och möjligheten att veta att det går att leva ett värdigt, hälsosamt liv även om man är beroende av underhållsstöd för att barnets andre förälder av någon anledning inte kan försörja sitt barn.