Är kvinnor människor?
2011-05-13 | Gerda Christenson
6
FEMINISM OCH MODERSKAP
Hur vi än vrider och vänder oss, kommer vi inte runt det faktum att frågan om surrogatmödraskap handlar om samhället eventuellt ska lagstadga om barn som varor och kvinnors kroppar som till för andra. Det skriver Gerda Christenson i ett svar på Goldina Smirthwaites artikel från förra veckan i serien om Moderskap och feminism.
NOTER:
- Kajsa Ekis Ekman: Varat och varan Prostitution surrogatmödraskap och den delade människan, Leopard Förlag 2010.
- Kjersti Ericsson: Søstre, kamerater! Forlaget Oktober, Norge 1987. Min översättning.
* altruism = osjälviskhet, människokärlek
Gerda Christenson är feministisk aktivist i Kvinnofronten.
Nej, Goldina Smirthwaite, en graviditet är inte likvärdig med en organdonation eller könskorrigering, vare sig i fysisk, psykisk eller medicinsk mening. Och det är möjligt, att det går att hitta några som argumenterar mot surrogatmödraskap i termer av ”normalitet”, men som framgår av debatten hittills är det inte feministernas argument, tvärtom. Att i en inomfeministisk debatt då fortsätta tjata om ”normalitet” blir i praktiken till ett sätt att kleta guilt-by-association på meningsmotståndarna. Det borde räcka med Johanna Langhorsts så klara markerande: ”Frågan om surrogatmödrar handlar inte om normalitet, den handlar om makt.”
Själv skulle jag vilja lyfta en liten, lätt försvinnande mening i Goldina Smirthwaites text som erkänner just det: ”En viktig skillnad är dock att för att en individ ska korrigera sitt kön behöver inte någon ytterligare person bli inblandad på så sätt att den skulle upplåta sin kropp.”
I den meningen gömmer sig kärnan i den feministiska kritiken av surrogatmödraskap. Att samhället skulle lagstadga om rätt till surrogatmödraskap innebär att vissas behov ska bedömas vara så viktiga att den gruppen ges lagfäst rätt att använda kvinnokroppar för avel – under de omständigheter som lagen då föreskriver. Frågan är alltså inte vad en enskild kvinna ”vill göra med sin egen kropp”, utan om samhället i lag ska slå fast att kvinnors kroppar under perioder kan separeras från jaget och tidsvis användas för någon annans behov.
Vilka konsekvenser skulle det få på kvinnosynen i samhället?
Istället för analys – associativa argument
Debatten om surrogatmödraskap och om prostitution liknar varandra i att förespråkarnas argument så ofta är associativa, snarare än analytiska.1. Vi ska känna, inte tänka. Goldina Smirthwaite målar upp bilden av den ofrivilligt barnlösas djupa trauma och ställer mot en icke-medkännande andra, som ”moraliserar” genom att anse att ”de ska rycka upp sig, lära sig acceptera sitt öde och finna annan mening i livet”, samtidigt som Smirthwaite kopplar ihop denna brist på medkänsla med avståndstagande från allt som inte är ”naturligt” och krav på ”normalitet”, så att läsaren inte ska kunna undgå att känna att denna andra måste ha fel.
Förutom att det i självet verket lär vara ytterst få som inte skulle hålla med om att ofrivilligt barnlösa kan uppleva ett trauma, saknas en analys: det är ju inte självklart vad traumat innebär, och därmed inte heller självklart vilka lösningarna kan bli. Är traumat grundat i en önskan att få leva med barn? Eller är det grundat i en önskan om att få ett genetiskt ”eget” barn? Det är det senare som surrogatmödraskap är ett svar på.
Men det är inte det enda svaret ens då. Det finns äggdonation och spermadonation. Många lesbiska och bögar, och en del heterosexuella, har dessutom sen länge, enskilt eller i par, skaffat barn tillsammans utan att anlita sjukvården för spermadonationen. Skillnaden i förhållande till de andra metoderna är att surrogatmödraskap möjliggör att skaffa barn utan att behöva ta hänsyn till den kvinna som bär och föder barnet.
Förutom dessa genetiska exempel finns adoption. En del surrogatmödraskapförespråkare har argumenterat att även adoption bör problematiseras ur maktsynvinkel, vilket ju är självklart, men likheterna stannar där. För adoption handlar om barn som redan finns, inte om avel på beställning.
Det är viktigt att analysera alternativa metoder att skaffa barn. Men kanske ännu viktigare är att fråga sig varför så få ens tänker på om traumat att inte få leva med barn skulle se likadant ut om samhället inte var organiserat i kärnfamiljer?
Heterosexualiteten som institution
Både Goldina Smirthwaite och Ulrika Westerlund uttrycker att de som feminister blivit förvånade över argument mot surrogatmödraskap. Själv blir jag kanske inte förvånad, men besviken, över att feminister inte ser att diskussionen om surrogatmödraskap blir till ett sätt att slippa diskutera familjepolitiken och kärnfamiljsnormen.
Av alla Grupp 8:s krav på 1970-talet är det ett som var alldeles för radikalt för att förverkligas – kravet om en annan organisering av samlivet: 25% av all nybyggnation ska byggas som kollektivhus.
I dag tycks 1970-talsfeminismens motstånd mot heterosexualiteten som institution vara borta, kvar finns bara en svepande kritik mot ”heteronormen”. Därmed kan alla, oavsett sexuella preferenser, förväntas inordna samlivet enligt patriarkatets kärnfamiljsnorm. Och därmed kan förespråkare för surrogatmödraskap låta den biologiska kärnfamiljen bli det som oftast framhålls som förebild för så kallat altruistiskt* surrogatmödraskap. Som om det inte fanns tvång och påtryckningar mot kvinnor inom kärnfamiljen. Så skriver exempelvis Goldina Smirthwaite i en kommentar ”Om nu någon vill hjälpa sin syrra eller svägerska att få barn – varför ska samhället förbjuda detta?” och på Feministiskt Forum i helgen avslutade Åsa Hagelstedt (V) debatten med frågan om varför inte hennes mamma skulle få vara surrogatmamma till sin egen syster?
Återigen individualism och associationsargument, helt utan samhällsanalys, utan problematisering av kvinnors förväntade godhet och villighet till uppoffring för andras behov, utan könsmaktsanalys och dessutom utan analys av kärnfamiljen som ekonomisk bas i samhället.
Knuten där förtryckets trådar löper samman
Så kan man fortsätta blunda för den motsägelse som samhället avslöjar i inställningen till kärnfamiljen: å ena sidan pressas medborgarna genom organiserandet av familjepolitiken (inklusive byggandet) in i kärnfamiljen, å andra sidan finns ett antal samhälleliga psykologiinstitutioner som ska ta hand om resterna av den. Jag brukar citera den norska feministen Kjersti Ericsson, som skrivit om familjeterapeuter: ”Det är märkligt att en yrkesgrupp som genom sin praktik sett hur mycket ohyggligt, sinnesjukt och perverst som föregår i en familj (och som enligt familjeterapeuternas egen åsikt är ett resultat av mekanismer i själva familjesystemet) så sällan sätter frågetecken inför familjen som samhällsinstitution.” 2.
Kärnfamiljen har en nyckelroll i att upprätthålla kvinnoförtrycket, både ekonomiskt och ideologiskt. Redan den gamle patriarken Karl Marx sa en gång att om äktenskapet inte var basen för familjen skulle det inte vara föremål för lagstiftning, på samma sätt som vänskap inte är det.
Just så borde vi ställa oss frågor om surrogatmödraskap. Det vill säga höja blicken från individualismen och se till ideologin. Vilken sorts samhälle vill vi ha? Vilken människosyn ska vi ha? Är kvinnor människor? - som kvinnorörelsen frågade på 1920-talet. Ett vara eller en vara?
I det kommer också klassperspektivet in, liksom synen på barn. Att tro att frågan om surrogatmödraskap kan lagfästas som enskildas personliga val fungerar helt enkelt inte i en patriarkal och varufierad värld där surrogatmödraskap redan är en global industri. Som feminister har vi inte råd att vara så naiva i inställningen till lagen.
Så hur vi än vrider och vänder oss, kommer vi inte runt diskussionen om kvinnors vara i samhället. Oavsett vad vi tycker om enskildas behov eller val, handlar surrogatmödraskapsfrågan i dag om samhället eventuellt ska lagstadga om barn som varor och kvinnors kroppar som till för andra.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Gerda, det är klart att kvinnor är människor! Myndiga människor dessutom, t o m i sådan utsträckning att de bör få bestämma över sina egna graviditeter! GC skriver: ”Att samhället skulle lagstadga om rätt till surrogatmödraskap innebär att vissas behov ska bedömas vara så viktiga att den gruppen ges lagfäst rätt att använda kvinnokroppar för avel – under de omständigheter som lagen då föreskriver.” Vad GC inte tar upp, är att även kvinnorna själva bör räknas in-kvinnorna kan också vara ”vissa” människor, med ”vissa” önskningar och behov. Krasst sett har kvinnokroppen alltid använts för avel. Inom och utom kärnfamiljen, och inte minst av kvinnorna själva som skaffat barn åt sig just genom att använda sin kropp. Till gruppen som använder kvinnokroppen för avel hör alltså även kvinnorna själva, även om det inte brukar uttryckas så krasst. Jag anser att det är kvinnor själva som bör få bestämma över sina graviditeter, och att den kvinna som vill ”avla” ett syskonbarn eller barnbarn åt någon en närstående bör få göra det. Det finns ingen anledning att skynda förbi, håna eller förminska ”de omständigheter som lagen då föreskriver”. Det är tvärtom inom detta område som formuleringar kan sättas upp för att hindra exploatering, men samtidigt öppna vägar ett altruistiskt surrogatmödraskap, som kan ligga i både barnens, de blivande föräldrarnas och surrogatmammans intresse.
FC skriver: ”Frågan är alltså inte vad en enskild kvinna `vill göra med sin egen kropp´, utan om samhället i lag ska slå fast att kvinnors kroppar under perioder kan separeras från jaget och tidsvis användas för någon annans behov” Varför skulle kvinnors kroppar separeras från jaget? Anser GC att det sker under alla graviditeter, eller bara om barnet man bär inte är ens eget genetiska? Skulle det ske även om barnet var efterlängtat också av surrogatmamman, t ex som syskonbarn eller barnbarn? Att tala i termer av att separera jaget från kroppen anser jag ligger närmare de tydligen förhatliga associativa argumenten än analys. Av utrymmesskäl nöjer jag mig med att nu bemöta endast ytterligare en av GCs invändningar mot min artikel: ”Det finns äggdonation och spermadonation”, skriver GC. Men vad hjälper en äggdonation eller en spermadonation en kvinna med bortopererad livmoder, eller en livmoder som är full av myom? Vill också återigen påpeka att adoption i praktiken inte är möjligt för alla, inte ens för alla dem som skulle vara mycket lämpliga föräldrar.
Hej igen, testar en ny tanke efter att snabbt åter ha ögnat debattinläggen mot min artikel. Det verkar som att vi pratar om olika saker. De/ni som invänder mot min artikel pratar om hur kvinnor/barn KÖPS. Detta verkar vara centralt för många av er. Så är det även för mig. Men jag skriver inte om fall där kvinnor eller barn KÖPS. Begreppet surrogatmödraskap tycks i praktikten vara helt ihoplänkat med kommersialisering. Vill därför testa ett annat begrepp, som jag tycker ligger närmare de förhållanden jag avser, dvs de förhållanden när en kvinna bär fram ett barn åt en nära anhörig. Jag tänker inte på dessa kvinnor som i första hand surrogat, utan som delaktiga i en nära realtion med barnet och deras föräldrar. Vill därför, istället för surrogatmödrskap, för denna grupp använda begreppet NÄRSTÅENDEMÖDRASKAP - vad tycker ni om det? Kan det funka?
Det spelar ingen roll vad vi kallar det. Namnet förändrar inte vad det är. Självklart kan vi inte ha ett samhälle där kroppar kan köpas inte heller kan vi tillåta köp av barn. Det som sker idag är att betalande köper ägg befruktar dessa med spermier och utnyttjar en kvinnas kropp för att i slutändan få ett barn. Detta kan inte kallas något annat än människohandel. Wiveca Holst
Håller naturligtvis med om att det Wiveca beskriver är människohandel. Men anta att ägget inte köps, utan det är kvinnans eget, samt att den som bär barnet inte gör det av ekonomiska skäl, utan för att hon t ex vill hjälpa sin syster eller ha ett barnbarn - är det fortfarande människohandel?
Är det inte dags att börja tala om "rätten till barn" dvs, att skaffa biologiska barn ska vara en mänsklig rättighet. Det finns ett ständigt behov av familjehem och stödfamiljer i vårt samhälle idag, den möjligheten kommer sällan upp i diskussioner. Utan allt fokuseras på mäns rätt att få sina spermier använda.Jag tycker frågan om rätten till barn är oerhört viktig men saknar den i debatten. Och som så ofta idag saknas helt klassperspektivet i de flesta inlägg och debatter.
Själv har jag svårt att förstå var som ligger i "rätten till barn". Vet att den "rätten" togs ifrån vissa katergorier av människor, främst s k tattare och fattiga människor, under tvångssteriliseringarna. Naturen kan tyckas orättvis. En del får genetiska/biologiska barn mer eller mindre genom olyckshändelser, medan andra har svårt att få s k genetiska/biologiska barn. Vilka rättigheter man då har att försöka få det på skattebetalarnas bekostnad verkar bero delvis på vilket landsting man bor i. Olika landsting sätter olika åldersgräns, samt tillhandahåller olika antal försök med assisterad befruktning. Därefter blir det kanske i än större usträckning en klassfråga, d v s vilka har råd att själva, utan hjälp av skattebetalarna, bekosta nya försök på privata kliniker, eller att gå vidare med mer avanceradce metoder som t ex äggdonation. Varken detta eller adoption är något för fattiglappar. Jag tycker ibland att det verkar tas alltför lättvindligt på adoption. Det är inte säkert att alla som skulle vara tillräckligt goda föräldrar för ett "eget/biologiskt/genetiskt" barn, skulle vara det till ett adoptivbarn. Adoptivarn har alltid varit med om (traumat) att förlora sina ursprungliga föräldrar. Även barn som placeras i stödfamiljer ställer större krav än barn som haft såpass gynsamma levnadsomständigheter att stödfamilj inte behövs.